På artonhundratalet betydde musik två ting: att spela själv eller att lyssna till någon som gör så. Kommunikationen byggde på närkontakt. Hundra år senare fick musik en ytterligare innebörd. Frågan är om inte denna kommit att dominera.
Såväl utövandet som den passiva tillägnelsen av musik är efter nittonhundratalets mitt baserad på en annan situation; ett annat relationsmönster. Musik framförs i allt mindre utsträckning inför publik. Musikanten befinner sig inte längre i samma rum som lyssnaren. Den omedelbara lyssnaren är istället en maskin; en upptagningsapparatur. Med vars hjälp den levande lyssnaren i ett senare skede avnjuter de musikaliska prestationerna via en avspelningsanläggning. Musiken har härigenom förvandlats till en vara saluförd på en marknad.
Jag har aldrig hört farhågor yppas över denna utveckling. Att någon form av omistliga värden skulle gått förlorade genom musikkommunikationens medialisering; att den musikaliska njutningen skulle ha tunnats ut av att kunna växla mellan två skilda arenor där den ena utgörs av konsertlokalen, den andra av hemmets lugna vrå. Att en sådan uppsplittring av musikintresset skulle ha lett till att det försvagats.
Nej, jag tror att det råder en lika oreflekterad som intensiv förvissning om att musikkulturen genom nya distributionsformer inte bara demokratiserats utan i lika hög grad intensifierats. Så långt ena sidan av min parallell. Nu över till den andra.
Jag tror att vi befinner oss i en motsvarande förändringsprocess på sexlivets område. Många av de sexupplevelser människor skaffar sig äger rum på andra håll än i levande livet. De blir i allt högre grad artificiella, opersonliga och fiktiva.
Så låt oss titta närmare på dessa begrepp. Det förstnämnda anger att det rör sig om en konstprodukt. Konst är ett problematiskt begrepp på sexfronten. Här brukar konst, i betydelsen förkonstling, ställas mot honnörsbegreppet naturlighet. I dagens samhälle har den "naturliga sexualiteten" högsta status. Vari denna naturliga sexualitet skulle bestå är emellertid höljt i ett väl kringgärdat dunkel.
Ett annat ideal som vanligen markeras av våra mest inflytelserika tyckare är att sex måste vara väldigt, väldigt personligt. Om så icke är fallet är det så fel det kan bli. Min ambition är att ifrågasätta både det "naturliga" och det "personliga". Jag betraktar varje tanke om ett naturtillstånd som en illusion. Och varje tanke om något exklusivt personligt som kollektivt och socialt format.
Den med särskild emfas framförda kritiken mot fiktiv erotik består i att den brister i verklighetsförankring. Men är inte fiktionernas främsta kännetecken att de lättat från realiteternas värld? I andra sammanhang är detta inte det minsta kontroversiellt. Det är sällan Rödluvan eller Stålmannen beskylls för att ge folk en verklighetsfrämmande uppfattning om sådant som vargars matsmältningsapparat respektive aerodynamik och hållfasthetslära.
I vårt samhälle råder en total skitsighet runt sex. Sex är heligt och sex är snusk. Sex är den enda giltiga anledningen till familjebildningar, samt en ofta förekommande anledning till att sådana upphör. Inget av dessa mina påståenden vilar på nämnvärt forskningsstöd. Båda är en sammanfattning av talrika behandlingskontakter samt en i viss mån uppnådd livserfarenhet.
Mitt förmodande att musikkulturens omvandling upptagits på ett annat sätt än sexkulturens stärks av iakttagelser av den debatt som pågått. Här haglar invändningarna tätt. Utöver den rena moralism som krampaktigt strävar efter en återgång till flydda dar då en äkta sexualitet sågs blomma i ordnade former mobiliseras även diverse expertutsagor. Ja, orosmolnen hopas. De moralpaniska konvulsionerna strömmar genom samhällskroppen i våg efter våg. Medialt gestaltade och hämningslöst exploaterade i den rådande konkurrensen.
Varningsropen skallar från löpsedlar och i debattprogram på tv. Larm efter larm. Och chock efter chock. Människor beskrivs som utsatta för ett bombardemang av skadliga inflytelser. Värst av allt är Internet; ett Sodom och Gomorra av oceaniska dimensioner.
Det förunderliga är att hoten hela tiden förläggs till cyberrymden och andra lokaliteter utanför oss själva. Vi beskrivs som invaderade av lömska krafter vilka likt fientliga armador attackerar vår ursprungliga och sunda livsstil. Vår egen inblandning är tabu.
Det sex som för hundra år sedan hörde djävulen till har nu blivit en angelägenhet för riksdag, regering samt framför allt socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet. Dessa instanser kämpar för att återupprätta sexets förlorade oskuld. Pådrivna av en hämningslöst pragmatisk allians mellan konservativ religiositet och en föregivet progressiv feminism. Alla vill de stoppa en utveckling som gått för långt.
Det jag mest intresserar mig för i denna process är hur den kvinnorörelse som gjort markanta framsteg på åtskilliga områden hanterar frigörelsesträvanden vad gäller sexualitet. Samt hur ett jämställdhetstänkande kring förändrade sexuella uttrycksformer skulle kunna formuleras.
Än så länge ägnar sig en majoritet av så kallade genusvetare åt att uttrycka energiska förfasanden. "Kvinnliga" aspekter av ett lika verklighetsfrämmande som reaktionärt slag utgör en självklar bedömningsgrund. Men att utnämna moralism och puritanism till ett kvinnligt förhållningssätt, är inte det en av de grövsta formerna av sexism? En sexism som flertalet feminister gjort till sin grej. Här står "kvinnoförnedring" i centrum. Vari denna består förklaras sällan. Den verkar vara naturgiven. Även bland de mest konstruktionistiskt övertygade feministerna.
För närvarande är (enligt uppgift i Internet World) besökarna på porrsajter till trettio procent kvinnor. Det mest bekymmersamma mot den bakgrunden är emellertid att utbudet inte tagit större notis om efterfrågan. Den som surfar runt ett tag bland de oändligt förekommande sexstimulanserna på nätet blir strax varse en kompakt ojämlikhet. "Det manliga perspektivet" är så bedövande att det krävs viss distans för att göra det synligt fullt ut. Att det på sistone uppstått porrproduktion med feministiska förtecken är blott det undantag som bekräftar regeln.
Eftersom jag anlägger helt andra synpunkter i mitt jämställdhetsarbete än dem mainstreamfeminister lanserar ter sig könsförtrycket i mina ögon annorlunda. Jag ser fram mot den dag då virtuella gigolos fröjdar kvinnliga konsumenter i lika hög grad som de stripbrudar vilka förnöjer manliga betraktare.
Jag har försökt dra en parallell mellan två fenomen: musiklivets och sexlivets förändrade villkor. Är detta ett exempel på simpel demagogi eller kan det vara meningsfullt och tankeväckande?
Min förhoppning är att det ska uppstå en social bas för talangfulla erotikartisters insatser; en erotisk kultur värd namnet; en kultur där artisteri möter publik uppskattning och betalar sig. Trots att jag är en inbiten vänsterman har jag inga som helst betänkligheter mot att se sexutbudet allt mer kommersialiserat. Jag är spekulant på sexuella tjänster i medial form – däremot inte i omedelbar kroppskontakt. Och jag väntar ivrigt på att mer konstfulla produkter ska erbjudas.
Ulf Wideström, sexolog
Publicerad i sexologföreningens tidskrift 4/05
http://www.sexologinytt.se/4_05/10.htm
No comments:
Post a Comment