Under sista helgen i maj arrangerade Live Action en performancefestival i Göteborg på Världskulturmuseet och två spelplatser på stan; Kungsportsplatsen och Brunnsparken. Där gavs en exempelsamling på vad som nu rör sig på performancefronten. Dessförinnan hade jag en helg tidigare deltagit i den workshop som ägde rum i Lidköping och där ledarna var några av de som framträdde på festivalen. Detta var min första erfarenhet av performance – i närkontakt.
I liten skala och helt på egen hand har jag gjort diverse experiment med att forma utspel i sociala sammanhang som haft viss konstnärlig ambition men framför allt varit avsedda för att testa vilka reaktioner som uppstår då sällsamma element förs in i en alldaglig miljö. Den arena jag under de senaste månaderna tagit i bruk på det viset har varit att läsa ämnet etnologi vid Göteborgs universitet. Där har jag tagit mig friheten att etablera en lekstuga i miniatyr. Och på så vis fått tillfälle att studera effekterna av olika åtbörder.
De reaktioner jag mött har genomgående varit präglade av stark indignation. Så till den grad att det jag företett blivit föremål för anmälan till universitetets disciplinnämnd. Anmälaren vid institutionen har benämnt mina tilltag som ”misstanke om störande beteende vid undervisning inom ramen för utbildningen och/eller misstanke om sexuella trakasserier mot arbetstagare”.
Detta medförde att jag den 16/5 -11 blev inkallad till ett möte med disciplinnämnden. Jag inställde mig med den fasta föresatsen att inte komma med något som helst försvar för det jag vidtagit, och som uppfattats som provokationer, utan bara berätta om vilka mina avsikter varit. Jag hade dessutom vid mötet kostymerat mig på ett kanske anmärkningsvärt sätt.
Resultatet av detta blev att disciplinnämnde beslöt att inte vidta några åtgärder mot mig utan istället se till att det vid institutionen ordnas vissa ting som kan tänkas underlätta kommunikationen mellan mig och personalen. Det beslutet uppskattade jag intensivt. Jag är inte ute efter att väcka förargelse. (Men jag drar mig heller inte för att göra något om det kan befaras att folk ilsknar till.)
I mitt arbete är jag fokuserade på två saker: MAKTRELATIONER och KÖN. Och självfallet hur könsmakt tar gestalt i vårt samhälle. Jag har varit upptagen av detta sedan jag var i sex-sjuårsåldern. Nu är jag pensionär och har därmed helt andra möjligheter än tidigare att ge mig i kast med mina hjärtefrågor.
För detta har jag en rad inspirationer. Den första jag kommer att tänka på, när jag nu vill ge en koncis historik, är den aktion som en ungersk-svensk klassiskt skolad pianist, kompositör, filosof, författare och debattör vidtog under en färd med ett X2000-tåg: han drog i nödbromsen för att markera sitt avståndstagande från det socialt givna tempo han upplevde sig vara omgiven av och utsatt för.
Nästa minne är färsk. Det kommer ur den situation då en konstnär medverkade med ett bidrag vid utställningen "Hunden i konsten" vid Tälleruds hembygdsgård i Värmland. Den konstnärens insats är allom bekant.
Senare har vi fått höra talas om en konstfackselev som skapade ett verk utifrån de egna erfarenheter hon haft av svensk psykiatri.
Dessa exempel på ”performance”, så som jag uppfattar begreppet, har varit väsentliga för mig. Men jag har ett par ytterligare impulser hämtade från näraliggande genrer. Släktskapet menar jag är påtagligt. Det handlar om en speciell form av teater; något man skulle kunna kalla stillbildsteater. En svensk fotograf har gjort beramade insatser av det här slaget genom att ställa ut bilder som många tyckt vara uppfordrande; genom att de haft ett explicit sexuellt innehåll kopplat till religion. Särskilt mycket rabalder har uppstått då arrangörer haft betänkligheter mot att visa de här bilderna.
En annan fotograf, en amerikan, fick några av sina bilder förstörda av nazister då de ställdes ut i Lunds konsthall. Även då var temat homosex. Vad jag kan förstå är den nazistiska responsen inte så alldeles avvikande från sådana som vanligen ses som ”normala”. Skillnaden består väl mest i hur handgripligt motåtgärderna framträder.
Den fotograf som påverkat mig mest är även hon amerikan. Hon har fört utvecklingen vidare mot ett drag av performance genom att huvudsakligen själv ikläda sig de roller hon vill gestalta. Ibland har hon valt andra lösningar, till exempel plastdockor. Men mest placerar hon sig själv framför kameran efter att ha arrangerat en scen som hon låter passera genom linsen och ut på galleriväggarna och boksidorna.
Att jag så starkt tar fasta på förbindelsen mellan fotografi och performance beror också på att jag noterat att den fotografiska dokumentationen av performance ser ut att vara halva grejen. Att teater (som jag råkar ha prövat på under en följd av år) inte är lika upphängd på bildmässig registrering är uppenbart. Där hyllas fortfarande verksamheten som ”ögonblickets konst”. Och dokumentationen som något helt underordnat; mest avsett för historik och marknadsföring.
I performance betonas NUET i lika hög grad. Men de sociala omständigheterna ser ut att vara sådana att registreringen är oumbärlig. Runt performanceartisten flockas fotograferna. I ett ömsesidigt beroendeförhållande; vad det verkar i mina ögon.
En särskild omständlighet som befordrar detta är att åtskilliga performances sker i en slow-motion av utpräglat slag. Själva aktionen ligger väldigt nära stillbilden och blir vanligen outhärdlig på video; i det format den förevisas; timslångt med obetydlig utveckling. På den punkten teaterns motsats.
Så långt det teoretiska i min betraktelse. Nu över till det praktiska och konkreta. Vid den nyligen timade performancefestivalen var det lika mycket jag inte fäste minsta avseende vid som något som grep tag i mig. Det som berörde mig starkast var den aktion som bestod i att artisten satt på en bänk i Brunnsparken och läste i en bok från vars sidor eldslågor slog ut. Han såg ut som vilken engagerad bokläsare som helst, och vände blad i stilla takt. Helt absorberad av bokens brännande innehåll. Föreföll det.
Det var för mig hisnande. Annat som jag inte kan referera här tog jag även starkt intryck av. Jag känner mig dock ofta nedtyngd av att performance görs så gräsligt seriöst och pretentiöst. Så när jag får korn på en humorist vaknar jag till på ett speciellt sätt. Jag fick se två sådana på festivalen. En stod högts upp på sockeln till Gustavadolfsstatyn: tog av sig det ena plagget efter det andra varemellan han intog GA:s imposanta pose (även denne performanceartist hade med tiden blivit tämligen fet). När han bara hade kallingarna kvar började han klä på sig igen med persedlar han plockade upp ur sin Liedelkasse (jag har lagt märke till att performance artister verkar gilla att ha med sig sina tillbehör under föreställningen i en anspråkslös plastkasse). Även nu snabbt interfolierat av GA-posen mellan varje plagg. Och när kostymeringen var färdig blev den till en Battman-dräkt av poetiskt slag. Det gillade jag.
En annan skojfrisk person inledde de båda varianterna av sin show med en stunds mumbojumbo. Men när han kom till finalen blev han mer intressant. Han hade preparerat sig (vilket under inomhusvarianten redovisades utförligt) med en tub uppkörd i rumpan så långt att den var dold, och som innehöll, visade det sig sedan, sådant paketsnören vi brukar ha runt våra presenter. Han hade en klaff bak på sina jeans som han fällde ner och blottade underdelen av rumpan. Ur den plockade han fram en tåt av snöret som han knöt fast vid ett föremål. Sedan gick han korts och tvärs över spelplatsen och snärjde in både träd och åskådare med det snöre som löpte ut ur hans rövhål. Minst hundra meter. Det var en stark bild som fick mig att associera till ett uttalande av den amerikanske filosofen George Clinton. Han har präglat sentensen: Free your mind and your ass will follow.
Den performance jag blev vittne till uppfattade jag vilja uttala det motsatta: Free your ass and your mind will follow. Jag ansluter mig förbehållslöst till denna senare princip. (Genom det intrycket och mot bakgrund av att mina brasilianska väninnor hjälpt mig att få kontakt med vad som kan uppnås genom att skaka på rumpan.)
Ett av de inslag som var inomhus på Världskulturmuseet bestod i att en naken kinesisk kvinna utförde rörelser på och runt ett bord. Varför jag fick ett veritabelt spel av den övningen faller helt utanför ramen för den här texten att redovisa. För att det ska bli möjligt krävs både ett utrymme och en kontakt som inte medges i den här kommunikationen. Jag är väldigt angelägen om att hitta former för hur den saken kan behandlas, senare.
Den insatsen fick mig att vilja rusa iväg från hela tillställningen. När jag gjorde så stod plötsligen en annan kinesisk kvinna plötsligen i min väg. Makterna måtte ha arrangerat den situationen. Jag fanns mig raskt och frågade henne om hon tillät att jag gjorde en performance inför henne. Hon medgav det. Jag satte upp min väska på bordet och genomförde det jag tidigare tänkt ut. Hon såg så uppskattande ut att jag dristade mig att krama henne. Hon kramade tillbaka. Sen flydde jag.
Mina förberedelser innan detta inträffade var dessa. Upprinnelsen var att jag under nämnda workshop utvecklat en förtjusning inför en av ledarna, nyss nämnd. Under festivalen stegrades den till en förälskelse. Att jag fick glädja mig åt att ta emot en sådan upplevelse ville jag tacka henne för genom att utföra någon form av aktion under kvällen (innan hon for tillbaks till Kina). Hon hade inför festivalen presenterat sig som speciellt inriktad på kvinnlig frigörelse. Något jag har nära att knyta an till. Så jag frågade mig, vad kan jag göra i en, i sammanhanget giltig form, för att uttrycka detta. Jag gick runt hemma en stund och fick syn på den väggkalender jag i många år haft hängande i hallen. Den består av tolv reproduktioner i A3-fomat av målningar av den amerikanska konstnär som är den vars bilder jag anser i särskilt hög grad ha medverkat till kvinnlig frigörelse rörande sex. Hon målade under första halvan av förra århundradet blommande fittor.
Oj, tänkte jag, det måste vara helt rätt att knyta an till det. Så jag la ner kalendern i min väska tillsammans med ett fotografi av den enda målning jag förfärdigat. (Den finns att se på min facebooksida.) Det här fotografiet gjorde jag för tjugo år sedan till ett julkort. Nu fick jag användning för det igen. På utrymmet för julhälsningen skrev jag: I love you. Och därefter rev jag ut det sista bladet ur kalendern, som hon stillsamt rullade ihop. Så nu finns där bara elva kvar. Georgia, thank you!
Mitt intresse för performance ligger just i en vilja att förbinda olika realiteter med varandra. Jag anser mig ha uppnått hygglig kunskap om de sociala och kulturella villkor vårt samhälle erbjuder. Många av dem finner jag vara oacceptabla. Särskilt vad gäller könsrelationer. Som är det jag är mest upptagen av. (Jag lämnar åt andra att ägna sig åt miljöhot och mänskliga rättigheter. Det gör de så bra.)
Så åter till frågan om förbindelsen mellan teori och praktik. Vid workshopen i Lidköping fick jag tillfälle att föra ett samtal om detta vid en eftersittning på kvällen med vin i en underbar berså. Jag kunde då förmedla en tanke som länge varit den ledande för mig: Praktik utan teori är blind. Teori utan praktik är tom.
Det är sådant jag vill utveckla vidare: i lika hög grad teoretiskt som praktiskt. När den franska filmvåg som jag var lycklig nog att få uppleva i mitten av sextiotalet vällde över Europa blev det helt klart att det var en förening mellan teoretiska resonemang (med bas i Cahiers du Cinema) och de mest engagerade filmutövarna som gav upphov till den vågen. För mig är detta ett lärorikt exempel. Och jag föreslår det gärna för den vidare utvecklingen inom performance.
Jag har länge tyckt mig möta en ren teorifientlighet bland konstnärer. Det smärtar mig. Som har erfarenhet av att både vara tänkare och utövare av konst (i form av teater). Det jag nu för tiden fantiserar om rör givetvis det jag kan tänkas producera som performance framöver. Sådant vill jag gärna föra in under rubriken civil olydnad – med alla de associationer den termen kan väcka. Det är inte troligt att jag någonsin kommer att kalla mig konstnär. Bara aktivist.
De som länge ägnat sig åt performance betonar två aspekter: att det vi ser händer NU och att det är VERKLIGT. Det är just detta jag tilltalas av; jag vill göra något nu, och jag vill att det ska vara på riktigt. Jag vill ha möjlighet att operera utanför gängse ramar, gärna för att bryta upp dem. Och för mig är tankar, känslor och drömmar något lika verkligt som stenar och träd.
