För mig har 8 mars i väldigt många år varit en tagg i
hjärtat. Det beror på att jag upplevt dem som i sammanhanget framträtt i media
med anspråk på att vara feminister för mig framstått som förfärligt dåliga
sådana. Så dåliga att jag sett dem som rent skadliga ur jämställdhetssynvinkel.
En av de erfarenheter jag bär med mig är från den tid, för dryga tio år sedan,
då jag for runt på gymnasieskolor för att tala om sex med ungdomar. Jag har
talat med många tusen. Då fick jag ofta höra de tjejer jag uppfattade som de
mest alerta, insiktsfulla och välformulerade inleda sina uttalanden med: ”Jag
är verkligen ingen feminist, men…”
Det de därefter gav uttryck för var för mig det mest
hoppingivande jag mött vad gäller kvinnofrigörelse. Eftersom jag är en besjälad
jämställdhetsaktivist har dessa intryck varit min främsta inspiration. Jag har haft
ett oändligt behov av sådant efter alla nedslående kontakter jag haft med dem
jag allt efter omständigheterna kallar mediefeminister, mainstreamfeminister
eller vulgärfeminister; värst har det varit med vänsterpartistiska feminister.
Vilket smärtat mig i särskilt hög grad eftersom jag är en outtröttlig
vänsterman.
När jag fick höra Tiina Rosenberg förklara Fi:s valresultat
2006 med Evin Rubars beramade avslöjande av mentaliteten inom ROKS – då kunde
jag knappt tro mina öron. Och när jag långt senare, i ett direkt möte med TR hade
tillfälle att förhöra mig om hon menat allvar med sin valanalys, fick höra
henne förneka att hon gjort detta uttalande, brast det för mig. Därefter har
jag inte kunnat se Fi som något annat än en samling politiska idioter. Att
Gudrun Schyman återigen vill ställa sig i spetsen för denna sammanslutning ser
jag som symtomatiskt. Problem med återväxten är uppenbara. Unga tjejer lär
knappast utgöra en rekryteringsbas i nämnvärd omfattning. Min spådom är att Fi
går mot att bli en ren tantgrej.