Kära Turteatrare
Det gladde mig mycket att på radio få höra om ert aktuella projekt. Det finns två anledningar till att jag reagerar så. Den ena är att så långt tillbaka jag kan minnas, det vill säga sexårsåldern, har könsfrågor varit mitt största intresse. Vilket betyder att det intresset nu har hållit i sig i drygt sextio år. Den andra utgörs av att jag har ett förflutet som teaterman; av det utpräglat experimentella och avantgardistiska slaget. Jag var med om att starta och driva en fri teatergrupp i Göteborg och på åttiotalet var jag lärare i dramaturgi vid två scenskolor.
När jag för tjugo år sedan bröt upp från teatervärden beskrev jag det så här: Jag lämnar den fiktiva dramatiken till förmån för den reella. Vilket innebar att jag blev praktiserande sexolog. Den positionen medför en närkontakt med människors upplevelser och hantering av det könsliga. Sedan två år är jag pensionerad från den sysslan. Något som fått mig att överväga ett återfall i det teatrala.
Nu fantiserar jag om att omskola mig till performanceartist. När jag arbetade med teater prövade jag de flesta funktioner som finns på en teater – utom att stå på scen. Så det har jag kvar.
Det ligger förstås närmast till hands att jag går in i dramaturgrollen igen. Jag ser ett tillfälle till det genom att komma till er för att delta i resonemang kring mitt älsklingsdrama Backanterna. Enligt min mening blir Valerie Solanas med god marginal övertrumfad av Euripides vad beträffar att företa en attack på manssamhället. VS var heligt förbannad, men menadernas raseri var nog ett par snäpp värre.
Hur jag tolkar detta tror jag kan framgå av bifogade text, Min dionysiska dröm. Särskilt av slutklämmen.
Mina aktuella ambitioner är dock mer praktiska än teoretiska. Det är det jag syftar på med ”performance”. Jag råkar alltså veta en del om teater; vad det innebär av fastlagda och väl inövade arrangemang. Det jag vill pröva framöver är något annat; något lika idébaserat men mer oförutsägbart vad gäller utvecklingen i stunden.
Låt mig få exemplifiera. En bild i tidningen Fria föder ett uppslag hos mig. Där ser jag Andrea Edwards gå fram över ett torg i Kärrtorp adekvat kostymerad. Den bilden inspirerar mig till ett förslag till er. Jag ser framför mig hur jag klädd på liknande vis, men utan stövlar, det vill säga barfota och kanske en huvudbonad, jagas av en rasande och vildsint Andrea som med en piska i högsta hugg rappar till mig så ofta hon kommer åt. Jag är nog inte lika bra på att springa som hon, så lite teater får det väl bli.
I en sådan bild vill jag gärna medverka. Jag tror inte att jag behöver någon regi och jag väntar mig att Andrea är kapabel att gå på ren impuls. Kan ni göra er en föreställning om vad som avses? Och ser ni någon mening med att genomföra ett sådant projekt? För mig handlar det om att utforska vad som händer när man går över gränsen. För mig är meningen lika självklar som nödvändig.
Vill ni tala med mig om något av dess båda förslag är jag genast beredd. Jag har varit med om lite av varje förut.
Ulf Wideström
PS. Min gissning är att Inga genast skulle ha nappat på ett förslag av den här arten, och jag tror mig veta att Folke skulle ha applåderat eftertryckligt (på den tiden då han var vid god vigör). Folke var en av dem som var mest uppskattande inför mina olika former av provokationer.
No comments:
Post a Comment