Två nyligen timade framträdanden av Nina Björk,
ett hos DN och ett i radio, får mig att reagera. Båda uppfattar jag som symtom på ett neurotiskt förhållande till kvinnlig skönhet. Min utgångspunkt för denna bedömning är att kvinnlig skönhet alltid varit den form av visuell stimulering som gett starkast effekt hos mig.
ett hos DN och ett i radio, får mig att reagera. Båda uppfattar jag som symtom på ett neurotiskt förhållande till kvinnlig skönhet. Min utgångspunkt för denna bedömning är att kvinnlig skönhet alltid varit den form av visuell stimulering som gett starkast effekt hos mig.
Att jag väljer att beteckna NB:s beteende med en
psykoanalytisk term innebär ett avsteg från mitt annars konsekventa
avståndstagande från den åskådningen; jag är en inbiten antifreudian. Men
eftersom jag i det här fallet nyttjar termen metaforiskt, och inte
diagnostiskt, tycker jag att den kan fungera. Min tolkning av det jag nu vill
kommentera är att det utgör en politisk fråga av rang. På så vis att det
handlar om ett grundläggande drag i det jag ser som ”svenskhet” rent allmänt,
samt kännetecknande för svensk feminism – en för mig svårsmält kombination.
(Jag är förvissad om att SdB i sin himmel helt instämmer i mina resonemang samt
förmodar att hennes främsta presentatös, Åsa Moberg, även erbjuder visst medhåll.)
Som ytterligare presentation av mig anger jag ett förflutet
som teaterman av det mest avantgardistiska slaget samt därefter en tjugoårig
gärning som sexterapeut. Nu är jag pensionär.
En omständighet med särskild relevans är att jag på åttio-
och nittiotalen var fullvärdig medlem av ett brasilianskt tjejgäng; tre
brassebrudar och jag bedrev ett intensivt privatliv. Ur detta vill jag anföra
två rapporter:
På
den tiden, det är nu ett tjugotal år sedan, då jag gick ut med brassetjejerna
på krogen hände det ibland att min hustru senare på kvällen, då hon lämnat
teatern efter föreställningen, anslöt till sällskapet. När hon kom in i lokalen
ställde sig brassetjejerna på stolarna, visslade högt, viftade med händerna
över huvet och vickade intensivt på ändan som välkomsthälsning. Som förklaring
till detta beteende angav de att de var övertygade om att min hustru i ett
tidigare liv varit brasilianska.
En
annan scen. När brassebrudarna var hemma hos mig och i lugn och ro spritt ut
sig i vardagsrummet inträdde min då tjugoårige son i sällskap med sina
killkompisar. Då blev det fart på brassarna. De kastade sig om halsen på de
helt främmande killarna, inte med baken utputande. Nej, de tryckte energiskt
sina höfter mot killarnas. Och ropade: Gustoso, gustoso, gustoso.
Det är erfarenheter av det här slaget som ligger till grund
för hur jag ser på ”svensk feminism”; visavi kvinnlig skönhet. Något
brassebrudarna var start upptagna av. Vilket bland annat framgick av hur de
ibland vid våra frukostar kastade fram en bunt veckotidningar som de fått sig
tillsänd av släktingar i Rio och entusiastiskt bläddrade och pekade på de
kvinnogestalter på tidningssidorna som de tyckte var extra lockande. Jag kan
inte säga att jag mötte deras entusiasm med samma iver. Men jag uppskattade
givetvis deras hänförda och hänförande sensualism.
Jag kommer att tänka på detta då jag hör Nina Björk tala om
den MAKT som en kvinna med hög utseendestatus förfogar över. Sannolikt menar
hon därmed att hon företar en feministisk maktanalys. Om NB vid något tillfälle
varit närvarande vid en dylik frukost tror jag att hon kunde ha skaffat sig en
mer flexibel uppfattning om maktspel än den hon nu företräder. Mina
brassebrudar, som till vardags befann sig i underordnade vårdjobb (en tillvaro
som ”svensk feminism” har de allra svagaste förbindelser med) var knappast
fångna i de föreställningar om kvinnomakt som NB är behäftad med. Likt SdB var
de delaktiga i kvinnors ”levda erfarenhet” på ett synnerligen påtagligt sätt.
De var starkt medvetna om gränserna för sin makt.
Vad NB har att säga om manlig homosocialitet vill jag
instämma i – med eftertryck. Det är den sida av livet som vållat mig störst
problem; långt värre än dem jag haft med ”svensk feminism”. En företeelse jag
tyvärr kommit att förknippa med skitidéer. I allt som går utöver kraven på
”hela lönen och halva makten”.
Hur jag i skrift handskats med denna belägenhet vill jag ge
prov på genom att sända en bunt gamla texter, med viss anknytning till NB.
Avslutningsvis vill jag även säga något om den åldersnoja NB
så tydligt ger uttryck för. Jag inledde med att tala om min djupa fascination
inför kvinnlig skönhet. Den är av det slaget att den innefattar ett perspektiv
som NB ser ut att vara främmande för: Vackra kvinnor blir vackrare med åren.
För att konkretisera den principen tillgriper jag ett par referenspunkter som
jag tror kan vara giltiga i den här kontakten. Låt mig få nämna Tove Jansson, Wiveka
Lindfors och Jeanne Moreau som tydliga exempel. Den sistnämnda ledsnar jag
aldrig att lyssna till då hon sjunger om livets VIRVEL (Jules och Jim). Det är
den balsam för själen jag så innerligt väl behöver som lindring av den friktion
som uppstår då jag utsätts för ”svensk feminism”.
Som terapeut fick jag i många fall anledning att referera
till taoistisk tankevärld. Så här:
Vårt
etablerade skönhetsidealet påbjuder att man ska vara slät och slank. Bästa
förutsättningen för att åstadkomma detta är att vara ung.
Eftersom
människor för var dag avlägsnar sig mer och mer från grundvillkoret för
idealets upprätthållande, vandrar de med sömngångaraktig säkerhet längre och
längre in i onda och smärtsamma cirklar. Där de sedan traskar runt och så
småningom förlorar all orientering. Som mest kännbart är idealet i förbindelse
med erotik. Krampaktigheten i den kulturellt bestämda fixeringen blir särskilt
tydlig i de kroppskontakter som hör kärlekslivet till.
För
att vara riktigt lämplig som kärlekspartner, ska man helst vara arton år.
Nitton kan duga – till nöds. Därefter inträder en förfallsprocess; en rutschkana
som stupar neråt i en allt brantare backe.
Efter
passerat femtioårsstreck gås det omkring och bes om ursäkt för att omgivningen
tvingas bli utsatt för den dystra anblick ens uppenbarelse utgör.
Är
vi då villkorslöst prisgivna åt detta etablerade normsystem? Nej, inte alls. I
syfte att ge lite perspektiv på och en stimulans till att förändra denna
mentalitet, kan det vara välgörande att något lära känna ett taoistiskt
förhållningssätt till ålder och åldrande.
I
taoistisk föreställningsvärld är människan ett barn fram till dess hon blivit
tjugoåtta år. I trettioårsåldern har personligheten ännu inte – varken
kroppsligt eller själsligt – fått några skönjbara konturer och är därför
knappast något att låta sig imponeras av.
När
fyrtioåren inträtt börjar en viss utveckling ge sig tillkänna, och efter femtio
har det hela artat sig såpass att man är något att räkna med.
Efter
sextio har utvecklingen – inte minst vad gäller erotik – nått ett helt
acceptabelt stadium. Efter sjuttio är du beundransvärd. Och efter åttio
kulminerar utvecklingen i det som är att betrakta som mästerskap.
Som
synes skiljer sig denna ideologi (något annat än ideologi är det absolut inte
fråga om) markant från den som är vår omgivande och innevarande. Jag kan varmt
rekommendera ett byte till det taoistiska synsättet.
Gör
det genast – vänta inte ens tills i morgon.
Jag inledde den här texten med att bekänna min svaghet, faibless som fransmannen säger, för kvinnlig skönhet. Som avslutning vill jag säga att jag ser den som min verkliga styrka.
PS. Det händer att jag försöker mig som aforistiker. En av
de formuleringar jag är mest nöjd med är denna: Your face is your fate.