Thursday, September 20, 2012

Kvinnlig skönhet

Mejl till DN kultur och SR God morgon världen



Två nyligen timade framträdanden av Nina Björk,
ett hos DN och ett i radio, får mig att reagera. Båda uppfattar jag som symtom på ett neurotiskt förhållande till kvinnlig skönhet. Min utgångspunkt för denna bedömning är att kvinnlig skönhet alltid varit den form av visuell stimulering som gett starkast effekt hos mig.

Att jag väljer att beteckna NB:s beteende med en psykoanalytisk term innebär ett avsteg från mitt annars konsekventa avståndstagande från den åskådningen; jag är en inbiten antifreudian. Men eftersom jag i det här fallet nyttjar termen metaforiskt, och inte diagnostiskt, tycker jag att den kan fungera. Min tolkning av det jag nu vill kommentera är att det utgör en politisk fråga av rang. På så vis att det handlar om ett grundläggande drag i det jag ser som ”svenskhet” rent allmänt, samt kännetecknande för svensk feminism – en för mig svårsmält kombination. (Jag är förvissad om att SdB i sin himmel helt instämmer i mina resonemang samt förmodar att hennes främsta presentatös, Åsa Moberg, även erbjuder visst medhåll.)

Som ytterligare presentation av mig anger jag ett förflutet som teaterman av det mest avantgardistiska slaget samt därefter en tjugoårig gärning som sexterapeut. Nu är jag pensionär.

En omständighet med särskild relevans är att jag på åttio- och nittiotalen var fullvärdig medlem av ett brasilianskt tjejgäng; tre brassebrudar och jag bedrev ett intensivt privatliv. Ur detta vill jag anföra två rapporter:

På den tiden, det är nu ett tjugotal år sedan, då jag gick ut med brassetjejerna på krogen hände det ibland att min hustru senare på kvällen, då hon lämnat teatern efter föreställningen, anslöt till sällskapet. När hon kom in i lokalen ställde sig brassetjejerna på stolarna, visslade högt, viftade med händerna över huvet och vickade intensivt på ändan som välkomsthälsning. Som förklaring till detta beteende angav de att de var övertygade om att min hustru i ett tidigare liv varit brasilianska.

En annan scen. När brassebrudarna var hemma hos mig och i lugn och ro spritt ut sig i vardagsrummet inträdde min då tjugoårige son i sällskap med sina killkompisar. Då blev det fart på brassarna. De kastade sig om halsen på de helt främmande killarna, inte med baken utputande. Nej, de tryckte energiskt sina höfter mot killarnas. Och ropade: Gustoso, gustoso, gustoso.

Det är erfarenheter av det här slaget som ligger till grund för hur jag ser på ”svensk feminism”; visavi kvinnlig skönhet. Något brassebrudarna var start upptagna av. Vilket bland annat framgick av hur de ibland vid våra frukostar kastade fram en bunt veckotidningar som de fått sig tillsänd av släktingar i Rio och entusiastiskt bläddrade och pekade på de kvinnogestalter på tidningssidorna som de tyckte var extra lockande. Jag kan inte säga att jag mötte deras entusiasm med samma iver. Men jag uppskattade givetvis deras hänförda och hänförande sensualism.

Jag kommer att tänka på detta då jag hör Nina Björk tala om den MAKT som en kvinna med hög utseendestatus förfogar över. Sannolikt menar hon därmed att hon företar en feministisk maktanalys. Om NB vid något tillfälle varit närvarande vid en dylik frukost tror jag att hon kunde ha skaffat sig en mer flexibel uppfattning om maktspel än den hon nu företräder. Mina brassebrudar, som till vardags befann sig i underordnade vårdjobb (en tillvaro som ”svensk feminism” har de allra svagaste förbindelser med) var knappast fångna i de föreställningar om kvinnomakt som NB är behäftad med. Likt SdB var de delaktiga i kvinnors ”levda erfarenhet” på ett synnerligen påtagligt sätt. De var starkt medvetna om gränserna för sin makt.

Vad NB har att säga om manlig homosocialitet vill jag instämma i – med eftertryck. Det är den sida av livet som vållat mig störst problem; långt värre än dem jag haft med ”svensk feminism”. En företeelse jag tyvärr kommit att förknippa med skitidéer. I allt som går utöver kraven på ”hela lönen och halva makten”.

Hur jag i skrift handskats med denna belägenhet vill jag ge prov på genom att sända en bunt gamla texter, med viss anknytning till NB.

Avslutningsvis vill jag även säga något om den åldersnoja NB så tydligt ger uttryck för. Jag inledde med att tala om min djupa fascination inför kvinnlig skönhet. Den är av det slaget att den innefattar ett perspektiv som NB ser ut att vara främmande för: Vackra kvinnor blir vackrare med åren. För att konkretisera den principen tillgriper jag ett par referenspunkter som jag tror kan vara giltiga i den här kontakten. Låt mig få nämna Tove Jansson, Wiveka Lindfors och Jeanne Moreau som tydliga exempel. Den sistnämnda ledsnar jag aldrig att lyssna till då hon sjunger om livets VIRVEL (Jules och Jim). Det är den balsam för själen jag så innerligt väl behöver som lindring av den friktion som uppstår då jag utsätts för ”svensk feminism”.

Som terapeut fick jag i många fall anledning att referera till taoistisk tankevärld. Så här:

Vårt etablerade skönhetsidealet påbjuder att man ska vara slät och slank. Bästa förutsättningen för att åstadkomma detta är att vara ung.

Eftersom människor för var dag avlägsnar sig mer och mer från grundvillkoret för idealets upprätthållande, vandrar de med sömngångaraktig säkerhet längre och längre in i onda och smärtsamma cirklar. Där de sedan traskar runt och så småningom förlorar all orientering. Som mest kännbart är idealet i förbindelse med erotik. Krampaktigheten i den kulturellt bestämda fixeringen blir särskilt tydlig i de kroppskontakter som hör kärlekslivet till.

För att vara riktigt lämplig som kärlekspartner, ska man helst vara arton år. Nitton kan duga – till nöds. Därefter inträder en förfallsprocess; en rutschkana som stupar neråt i en allt brantare backe.

Efter passerat femtioårsstreck gås det omkring och bes om ursäkt för att omgivningen tvingas bli utsatt för den dystra anblick ens uppenbarelse utgör.

Är vi då villkorslöst prisgivna åt detta etablerade normsystem? Nej, inte alls. I syfte att ge lite perspektiv på och en stimulans till att förändra denna mentalitet, kan det vara välgörande att något lära känna ett taoistiskt förhållningssätt till ålder och åldrande.

I taoistisk föreställningsvärld är människan ett barn fram till dess hon blivit tjugoåtta år. I trettioårsåldern har personligheten ännu inte – varken kroppsligt eller själsligt – fått några skönjbara konturer och är därför knappast något att låta sig imponeras av.

När fyrtioåren inträtt börjar en viss utveckling ge sig tillkänna, och efter femtio har det hela artat sig såpass att man är något att räkna med.

Efter sextio har utvecklingen – inte minst vad gäller erotik – nått ett helt acceptabelt stadium. Efter sjuttio är du beundransvärd. Och efter åttio kulminerar utvecklingen i det som är att betrakta som mästerskap.

Som synes skiljer sig denna ideologi (något annat än ideologi är det absolut inte fråga om) markant från den som är vår omgivande och innevarande. Jag kan varmt rekommendera ett byte till det taoistiska synsättet.

Gör det genast – vänta inte ens tills i morgon.

Jag inledde den här texten med att bekänna min svaghet, faibless som fransmannen säger, för kvinnlig skönhet. Som avslutning vill jag säga att jag ser den som min verkliga styrka.

 

PS. Det händer att jag försöker mig som aforistiker. En av de formuleringar jag är mest nöjd med är denna: Your face is your fate.