Freud i fara
Religion
och kyrka har under århundraden påbjudit vad som är en lämplig
livsföring. Det sekel som nu går mot sitt slut har dock sett ett
avtagande inflytandet från denna instans.
En ny ledstjärna har
etablerats: vetenskapen. Till den har hoppets ställts. Inte bara som
ett sätt att producera kunskap utan i lika hög grad som normgivare.
Vad som är sant och falskt, gott och ont, normalt och onormalt,
friskt och sjukt, lönsamt och olönsamt – kort sagt rimligt och
orimligt – allt ska avgöras vetenskapligt.
I denna nya situation har det
för alla tidsmedvetna ideologer blivit angeläget att uppträda i
vetenskaplig dräkt.
En falang av
ideologiproducenter som varit speciellt framgångsrik härvidlag är
psykoanalytiker. Genom att de förmått omformulera större delen av
den traditionella världsbilden och människosynen i en
vetenskapsliknande terminologi har de uppnått ett enastående
genomslag.
Ett verkligt genidrag var när
de anslöt sig till proklamationen av guds död – för att istället
satsa på djävulen. De la fanskapet i respirator och beredde sig för
en come-back för mörksens furste.
Den grundstruktur som
etablerats i judisk-kristen tradition gick till återvinning och
förnyat bruk. Den religiösa tredelning i en tillvaro omgiven av en
underjord fylld av onda lustar och gräslig pina och därovan en
övervakande och dömande gudamakt blev nu förlagd inuti människan
själv.
Samma tre nivåer översattes
till ett jag
som har att tampas med ett tryck underifrån av dolda drifter
och ovanifrån av ett kontrollerande överjag.
Inte särskilt nyskapande. Urkonservativt.
Denna terapiinsats fick
djävulen i god vigör. Eftersom han förut fått hålla till i
underjorden, utanför oss människor i rollen som den lede frestaren,
blev han helt entusiastisk över att få flytta in i vårt
undermedvetna och smälta in som vår innersta kärna. Ja, han
trivdes verkligen – och tog så gärna den lilla olägenheten att
bli omdöpt till "vår inneboende ondska".
För att fullborda den
analytiska kompositionen tillkom en rad ytterligare uppfinningar som
kommit att åtnjuta enorm popularitet: paradnumren var
oidipala
bindningar, neuros
samt hysteri.
Till dessa har senare fogats sådana suggestiva terapeutiska
besvärjelser som överföring, motstånd, psykosexuella
utvecklingsstadier, regression, symbios, sublimering,
kastrationsångest, aggressionsdrift, fadersauktoritet, den
omnipotenta modern...
På
sistone har
det emellertid uppstått en gryende diskussion kring den
psykoanalytiska begreppsvärlden. Lite varstans börjar tvivlande
röster höras. Ett exempel kommer från ett område med stark
emotionell och massmedial laddning: sexuella övergrepp på barn och
straffpåföljder i sådana fall.
Att psykoanalytiskt färgad
förförståelse av omständigheterna kring påstådda övergrepp kan
ha lett till att oskyldiga människor dömts till långa straff
förefaller sannolikt. Givetvis är det angeläget att de fall, där
sådan rättsvidrig påverkan på den juridiska behandlingen kan
befaras, går till förnyad prövning.
Men tyvärr är det inte i
förhållande till de oskyldigt anklagade och fällda
sexualbrottslingarna som psykoanalytiker ställt till störst
problem. Deras ansvar för att alltför få
förövare blivit uppdagade och straffade är oändligt mycket
större.
När
det gäller sexualitet
är vår kultur präglad av ett rent terroristiskt förhållande
mellan könen – och mellan föräldrar och barn. Män har i
evärderliga tider förgripit sig på kvinnor. Och både kvinnor och
män har utövat ett gränslöst sexuellt förtryck av barn.
De personer och grupperingar
som kallat sig psykoanalytiker (psykodynamiker,
objektrelationsteoretiker etc) har spelat med i denna grymma
hantering genom att propagera sina teser.
En kort debattartikel kan inte
ge någon ingående beskrivning av detta förhållande. Här är det
endast möjligt att peka på några av de mest grundläggande
fenomenen.
Hur vanligt det är att vuxna
förgriper sig sexuellt på sina egna och närståendes barn vet vi
ännu inte mycket om. Den ursprungliga psykoanalytiska uppfattningen
har varit att det är sällsynt. I polemik mot denna förvissning har
det på senare år, speciellt från en del feministiska grupperingar,
framförts påståenden om att en betydande andel flickor blivit
utsatta för sexuella övergrepp (här anges mycket varierande
siffror: upp till en tredjedel). Som synes har uppfattningen om
förekomsten varierat stort.
Den klassiska psykoanalytiska
tolkningen av övergreppssituationen, förförelseteorin,
är att den alls inte kännetecknas av att vara ett övergrepp.
Tvärtom, det är barnet som omedvetet lockar förövaren till
sexuella handlingar. Psykoanalytikern förlägger således
initiativet till incestuösa handlingar till barnet. Barnets dolda
önskningar är den egentliga motorn. Den freudianska
förförelseteorin säger: barnet (flickan) är förföraren, den
vuxne (mannen, ofta fadern) är den förförde.
Inom den psykoanalytiska
traditionen har det så småningom vuxit fram en kritik av dessa
föreställningar. Mest känd är den som levererats av Alice Miller.
Sedan
åtskilliga
decennier har olika former av psykoanalytiska åskådningar varit
basen för socialt sanktionerade terapeutiska professioner. Att hysa
trosföreställningar av det här slaget har ansetts garantera
legitimationsgrundande kompetens.
För att en
behandlingsverksamhet ska ges auktorisation brukar det i andra
sammanhang krävas att den ska vara förenlig med "vetenskap och
beprövad erfarenhet". Detta krav har aldrig gällt
psykoanalytikers gärning. Härigenom har de kunnat lägga sig till
med den ogenerade vanan att kräva av sina kritiker att de ska kunna
visa att de psykoanalytiska ståndpunkterna saknar
verklighetsunderlag. Ett beteende som inom vetenskapssamhället i
övrigt knappast kunnat passera.
Psykoanalytiker har således
lyckats med konststycket att på sin omgivning övervältra en omvänd
bevisbörda av raffinerat slag. Och det verkar som att omgivningen
svalt betet och påtagit sig uppgiften.
För närvarande utbildas nya
generationer av psykologer, socionomer och sjukvårdspersonal i
psykoanalysens hägn. Flera av våra högskoleutbildningar intalar
dagens studenter att tro på sådana saker som att:
Alla människor genomgår i
de tidiga barnaåren en utvecklingsgång som bestäms av en
"lustcentrering" till vissa kroppsdelar.
Vid övermäktig psykisk
press återgår vi till något av dessa tidiga "utvecklingsstadier".
Familjerelationer formas av
s. k. oidipala konflikter.
Ambition är ett resultat
av förädlad sexualitet, alternativt kompensation för
otillräcklighetskänslor.
Drömmar är uttryck för
dolda önskningar och de låter sig tolkas utifrån
standardbetydelser hos drömmaterialets element.
Människan och
mänsklighetens öde bestäms av kampen mellan sexualdrift och
dödsdrift.
... osv, allt enligt de
kanoniska skrifterna.
Det
mest bekymmersamma är att den här sortens idéer utgör grund för
utbildningar i psykoterapi; statlig som privat. Nya kullar av
framtida terapeuter förses med psykoanalytiska principer som
riktlinjer för behandling av människor som är sjuka eller som
söker hjälp för olika slags problem. Detta trots att det inte,
vare sig ur medicinsk eller beteendevetenskaplig synvinkel, finns
nämnvärt stöd för verksamheten.
Själv
har jag vid
flera tillfällen ägnat mig åt små experiment med avseende på
analytiska teser. Som den gången för många år sedan då jag
frågade min treåriga dotter (jag ansträngde mig verkligen för att
inte låta alltför ledande):
– Skulle inte du också
vilja ha en sån där snopp som storebror har?
Det blixtsnabba svaret löd:
– Nej, den skulle sitta i
vägen för hålet.
ULF
WIDESTRÖM,
sexolog
Maj
1997
No comments:
Post a Comment