Freud i fara

Freud i fara

Religion och kyrka har under århundraden påbjudit vad som är en lämplig livsföring. Det sekel som nu går mot sitt slut har dock sett ett avtagande inflytandet från denna instans.

En ny ledstjärna har etablerats: vetenskapen. Till den har hoppets ställts. Inte bara som ett sätt att producera kunskap utan i lika hög grad som normgivare. Vad som är sant och falskt, gott och ont, normalt och onormalt, friskt och sjukt, lönsamt och olönsamt – kort sagt rimligt och orimligt – allt ska avgöras vetenskapligt.

I denna nya situation har det för alla tidsmedvetna ideologer blivit angeläget att uppträda i vetenskaplig dräkt.

En falang av ideologiproducenter som varit speciellt framgångsrik härvidlag är psykoanalytiker. Genom att de förmått omformulera större delen av den traditionella världsbilden och människosynen i en vetenskapsliknande terminologi har de uppnått ett enastående genomslag.

Ett verkligt genidrag var när de anslöt sig till proklamationen av guds död – för att istället satsa på djävulen. De la fanskapet i respirator och beredde sig för en come-back för mörksens furste.

Den grundstruktur som etablerats i judisk-kristen tradition gick till återvinning och förnyat bruk. Den religiösa tredelning i en tillvaro omgiven av en underjord fylld av onda lustar och gräslig pina och därovan en övervakande och dömande gudamakt blev nu förlagd inuti människan själv.

Samma tre nivåer översattes till ett jag som har att tampas med ett tryck underifrån av dolda drifter och ovanifrån av ett kontrollerande överjag. Inte särskilt nyskapande. Urkonservativt.

Denna terapiinsats fick djävulen i god vigör. Eftersom han förut fått hålla till i underjorden, utanför oss människor i rollen som den lede frestaren, blev han helt entusiastisk över att få flytta in i vårt undermedvetna och smälta in som vår innersta kärna. Ja, han trivdes verkligen – och tog så gärna den lilla olägenheten att bli omdöpt till "vår inneboende ondska".

För att fullborda den analytiska kompositionen tillkom en rad ytterligare uppfinningar som kommit att åtnjuta enorm popularitet: paradnumren var oidipala bindningar, neuros samt hysteri. Till dessa har senare fogats sådana suggestiva terapeutiska besvärjelser som överföring, motstånd, psykosexuella utvecklingsstadier, regression, symbios, sublimering, kastrationsångest, aggressionsdrift, fadersauktoritet, den omnipotenta modern...

På sistone har det emellertid uppstått en gryende diskussion kring den psykoanalytiska begreppsvärlden. Lite varstans börjar tvivlande röster höras. Ett exempel kommer från ett område med stark emotionell och massmedial laddning: sexuella övergrepp på barn och straffpåföljder i sådana fall.

Att psykoanalytiskt färgad förförståelse av omständigheterna kring påstådda övergrepp kan ha lett till att oskyldiga människor dömts till långa straff förefaller sannolikt. Givetvis är det angeläget att de fall, där sådan rättsvidrig påverkan på den juridiska behandlingen kan befaras, går till förnyad prövning.

Men tyvärr är det inte i förhållande till de oskyldigt anklagade och fällda sexualbrottslingarna som psykoanalytiker ställt till störst problem. Deras ansvar för att alltför få förövare blivit uppdagade och straffade är oändligt mycket större.

När det gäller sexualitet är vår kultur präglad av ett rent terroristiskt förhållande mellan könen – och mellan föräldrar och barn. Män har i evärderliga tider förgripit sig på kvinnor. Och både kvinnor och män har utövat ett gränslöst sexuellt förtryck av barn.

De personer och grupperingar som kallat sig psykoanalytiker (psykodynamiker, objektrelationsteoretiker etc) har spelat med i denna grymma hantering genom att propagera sina teser.

En kort debattartikel kan inte ge någon ingående beskrivning av detta förhållande. Här är det endast möjligt att peka på några av de mest grundläggande fenomenen.

Hur vanligt det är att vuxna förgriper sig sexuellt på sina egna och närståendes barn vet vi ännu inte mycket om. Den ursprungliga psykoanalytiska uppfattningen har varit att det är sällsynt. I polemik mot denna förvissning har det på senare år, speciellt från en del feministiska grupperingar, framförts påståenden om att en betydande andel flickor blivit utsatta för sexuella övergrepp (här anges mycket varierande siffror: upp till en tredjedel). Som synes har uppfattningen om förekomsten varierat stort.

Den klassiska psykoanalytiska tolkningen av övergreppssituationen, förförelseteorin, är att den alls inte kännetecknas av att vara ett övergrepp. Tvärtom, det är barnet som omedvetet lockar förövaren till sexuella handlingar. Psykoanalytikern förlägger således initiativet till incestuösa handlingar till barnet. Barnets dolda önskningar är den egentliga motorn. Den freudianska förförelseteorin säger: barnet (flickan) är förföraren, den vuxne (mannen, ofta fadern) är den förförde.

Inom den psykoanalytiska traditionen har det så småningom vuxit fram en kritik av dessa föreställningar. Mest känd är den som levererats av Alice Miller.

Sedan åtskilliga decennier har olika former av psykoanalytiska åskådningar varit basen för socialt sanktionerade terapeutiska professioner. Att hysa trosföreställningar av det här slaget har ansetts garantera legitimationsgrundande kompetens.

För att en behandlingsverksamhet ska ges auktorisation brukar det i andra sammanhang krävas att den ska vara förenlig med "vetenskap och beprövad erfarenhet". Detta krav har aldrig gällt psykoanalytikers gärning. Härigenom har de kunnat lägga sig till med den ogenerade vanan att kräva av sina kritiker att de ska kunna visa att de psykoanalytiska ståndpunkterna saknar verklighetsunderlag. Ett beteende som inom vetenskapssamhället i övrigt knappast kunnat passera.

Psykoanalytiker har således lyckats med konststycket att på sin omgivning övervältra en omvänd bevisbörda av raffinerat slag. Och det verkar som att omgivningen svalt betet och påtagit sig uppgiften.

För närvarande utbildas nya generationer av psykologer, socionomer och sjukvårdspersonal i psykoanalysens hägn. Flera av våra högskoleutbildningar intalar dagens studenter att tro på sådana saker som att:

Alla människor genomgår i de tidiga barnaåren en utvecklingsgång som bestäms av en "lustcentrering" till vissa kroppsdelar.

Vid övermäktig psykisk press återgår vi till något av dessa tidiga "utvecklingsstadier".

Familjerelationer formas av s. k. oidipala konflikter.

Ambition är ett resultat av förädlad sexualitet, alternativt kompensation för otillräcklighetskänslor.

Drömmar är uttryck för dolda önskningar och de låter sig tolkas utifrån standardbetydelser hos drömmaterialets element.

Människan och mänsklighetens öde bestäms av kampen mellan sexualdrift och dödsdrift.

... osv, allt enligt de kanoniska skrifterna.

Det mest bekymmersamma är att den här sortens idéer utgör grund för utbildningar i psykoterapi; statlig som privat. Nya kullar av framtida terapeuter förses med psykoanalytiska principer som riktlinjer för behandling av människor som är sjuka eller som söker hjälp för olika slags problem. Detta trots att det inte, vare sig ur medicinsk eller beteendevetenskaplig synvinkel, finns nämnvärt stöd för verksamheten.

Själv har jag vid flera tillfällen ägnat mig åt små experiment med avseende på analytiska teser. Som den gången för många år sedan då jag frågade min treåriga dotter (jag ansträngde mig verkligen för att inte låta alltför ledande):

– Skulle inte du också vilja ha en sån där snopp som storebror har?

Det blixtsnabba svaret löd:

– Nej, den skulle sitta i vägen för hålet.

ULF WIDESTRÖM, sexolog

Maj 1997