Kvinnlig skönhet

Mejl till DN kultur och SR God morgon världen

Två nyligen timade framträdanden av Nina Björk,
ett hos DN och ett i radio, får mig att reagera. Båda uppfattar jag som symtom på ett neurotiskt förhållande till kvinnlig skönhet. Min utgångspunkt för denna bedömning är att kvinnlig skönhet alltid varit den form av visuell stimulering som gett starkast effekt hos mig.

Att jag väljer att beteckna NB:s beteende med en psykoanalytisk term innebär ett avsteg från mitt annars konsekventa avståndstagande från den åskådningen; jag är en inbiten antifreudian. Men eftersom jag i det här fallet nyttjar termen metaforiskt, och inte diagnostiskt, tycker jag att den kan fungera. Min tolkning av det jag nu vill kommentera är att det utgör en politisk fråga av rang. På så vis att det handlar om ett grundläggande drag i det jag ser som ”svenskhet” rent allmänt, samt kännetecknande för svensk feminism – en för mig svårsmält kombination. (Jag är förvissad om att SdB i sin himmel helt instämmer i mina resonemang samt förmodar att hennes främsta presentatös, Åsa Moberg, även erbjuder visst medhåll.)

Som ytterligare presentation av mig anger jag ett förflutet som teaterman av det mest avantgardistiska slaget samt därefter en tjugoårig gärning som sexterapeut. Nu är jag pensionär.

En omständighet med särskild relevans är att jag på åttio- och nittiotalen var fullvärdig medlem av ett brasilianskt tjejgäng; tre brassebrudar och jag bedrev ett intensivt privatliv. Ur detta vill jag anföra två rapporter:

På den tiden, det är nu ett tjugotal år sedan, då jag gick ut med brassetjejerna på krogen hände det ibland att min hustru senare på kvällen, då hon lämnat teatern efter föreställningen, anslöt till sällskapet. När hon kom in i lokalen ställde sig brassetjejerna på stolarna, visslade högt, viftade med händerna över huvet och vickade intensivt på ändan som välkomsthälsning. Som förklaring till detta beteende angav de att de var övertygade om att min hustru i ett tidigare liv varit brasilianska.

En annan scen. När brassebrudarna var hemma hos mig och i lugn och ro spritt ut sig i vardagsrummet inträdde min då tjugoårige son i sällskap med sina killkompisar. Då blev det fart på brassarna. De kastade sig om halsen på de helt främmande killarna, inte med baken utputande. Nej, de tryckte energiskt sina höfter mot killarnas. Och ropade: Gustoso, gustoso, gustoso.

Det är erfarenheter av det här slaget som ligger till grund för hur jag ser på ”svensk feminism”; visavi kvinnlig skönhet. Något brassebrudarna var start upptagna av. Vilket bland annat framgick av hur de ibland vid våra frukostar kastade fram en bunt veckotidningar som de fått sig tillsänd av släktingar i Rio och entusiastiskt bläddrade och pekade på de kvinnogestalter på tidningssidorna som de tyckte var extra lockande. Jag kan inte säga att jag mötte deras entusiasm med samma iver. Men jag uppskattade givetvis deras hänförda och hänförande sensualism.

Jag kommer att tänka på detta då jag hör Nina Björk tala om den MAKT som en kvinna med hög utseendestatus förfogar över. Sannolikt menar hon därmed att hon företar en feministisk maktanalys. Om NB vid något tillfälle varit närvarande vid en dylik frukost tror jag att hon kunde ha skaffat sig en mer flexibel uppfattning om maktspel än den hon nu företräder. Mina brassebrudar, som till vardags befann sig i underordnade vårdjobb (en tillvaro som ”svensk feminism” har de allra svagaste förbindelser med) var knappast fångna i de föreställningar om kvinnomakt som NB är behäftad med. Likt SdB var de delaktiga i kvinnors ”levda erfarenhet” på ett synnerligen påtagligt sätt. De var starkt medvetna om gränserna för sin makt.

Vad NB har att säga om manlig homosocialitet vill jag instämma i – med eftertryck. Det är den sida av livet som vållat mig störst problem; långt värre än dem jag haft med ”svensk feminism”. En företeelse jag tyvärr kommit att förknippa med skitidéer. I allt som går utöver kraven på ”hela lönen och halva makten”.

Hur jag i skrift handskats med denna belägenhet vill jag ge prov på genom att sända en bunt gamla texter, med viss anknytning till NB.

Avslutningsvis vill jag även säga något om den åldersnoja NB så tydligt ger uttryck för. Jag inledde med att tala om min djupa fascination inför kvinnlig skönhet. Den är av det slaget att den innefattar ett perspektiv som NB ser ut att vara främmande för: Vackra kvinnor blir vackrare med åren. För att konkretisera den principen tillgriper jag ett par referenspunkter som jag tror kan vara giltiga i den här kontakten. Låt mig få nämna Tove Jansson, Wiveka Lindfors och Jeanne Moreau som tydliga exempel. Den sistnämnda ledsnar jag aldrig att lyssna till då hon sjunger om livets VIRVEL (Jules och Jim). Det är den balsam för själen jag så innerligt väl behöver som lindring av den friktion som uppstår då jag utsätts för ”svensk feminism”.

Som terapeut fick jag i många fall anledning att referera till taoistisk tankevärld. Så här:

Vårt etablerade skönhetsidealet påbjuder att man ska vara slät och slank. Bästa förutsättningen för att åstadkomma detta är att vara ung.

Eftersom människor för var dag avlägsnar sig mer och mer från grundvillkoret för idealets upprätthållande, vandrar de med sömngångaraktig säkerhet längre och längre in i onda och smärtsamma cirklar. Där de sedan traskar runt och så småningom förlorar all orientering. Som mest kännbart är idealet i förbindelse med erotik. Krampaktigheten i den kulturellt bestämda fixeringen blir särskilt tydlig i de kroppskontakter som hör kärlekslivet till.

För att vara riktigt lämplig som kärlekspartner, ska man helst vara arton år. Nitton kan duga – till nöds. Därefter inträder en förfallsprocess; en rutschkana som stupar neråt i en allt brantare backe.

Efter passerat femtioårsstreck gås det omkring och bes om ursäkt för att omgivningen tvingas bli utsatt för den dystra anblick ens uppenbarelse utgör.

Är vi då villkorslöst prisgivna åt detta etablerade normsystem? Nej, inte alls. I syfte att ge lite perspektiv på och en stimulans till att förändra denna mentalitet, kan det vara välgörande att något lära känna ett taoistiskt förhållningssätt till ålder och åldrande.

I taoistisk föreställningsvärld är människan ett barn fram till dess hon blivit tjugoåtta år. I trettioårsåldern har personligheten ännu inte – varken kroppsligt eller själsligt – fått några skönjbara konturer och är därför knappast något att låta sig imponeras av.

När fyrtioåren inträtt börjar en viss utveckling ge sig tillkänna, och efter femtio har det hela artat sig såpass att man är något att räkna med.

Efter sextio har utvecklingen – inte minst vad gäller erotik – nått ett helt acceptabelt stadium. Efter sjuttio är du beundransvärd. Och efter åttio kulminerar utvecklingen i det som är att betrakta som mästerskap.

Som synes skiljer sig denna ideologi (något annat än ideologi är det absolut inte fråga om) markant från den som är vår omgivande och innevarande. Jag kan varmt rekommendera ett byte till det taoistiska synsättet.

Gör det genast – vänta inte ens tills i morgon.

Jag inledde den här texten med att bekänna min svaghet, faibless som fransmannen säger, för kvinnlig skönhet. Som avslutning vill jag säga att jag ser den som min verkliga styrka.

 

PS. Det händer att jag försöker mig som aforistiker. En av de formuleringar jag är mest nöjd med är denna: Your face is your fate.

 

MÄNS VÅLD

Är Akilles och Rambo rena hjärnspöken? Är deras våldsamhet resultat av en "social konstruktion"? Nej, det finns nog skäl att anta att de har mer substans.

Jämförande kulturstudier är en relevant metod för att undersöka könsskillnader. Att jämföra skilda kulturer fyller två funktioner. Det visar på variationer i kulturmönster och det ger tillfälle att iaktta omständigheter som kan vara av annat slag än kulturbestämda.

När beteenden kan beskrivas som genomgående i så gott som alla världens kulturer blir det svårt att utesluta icke-kulturella orsaker. Vad man än från ideologiska utgångspunkter skulle önska sig.

Därför ställer jag frågan – är det vi kan iaktta endast och allenast ett resultat av kultur? En annan förklaringsmodell har presenterats i den forskning som följt evolutionära linjer. Där menar man sig ha funnit att manlig aggressivitet varit en av de faktorer som lett fram till att vi idag står där vi står.

Skulle det vara så att mäns förmåga till våldshandlingar under årmiljonernas gång bidragit till att vi utvecklats till den skapelsens krona vi gärna ser oss som, kan det nog vara dags att tacka för den insatsen, och föreslå att den måtte upphöra.

Detta är vad Klas Hyllander i ett debattinlägg den 11/4 hoppas på, och han vänder sig till ”politikerna” för att få det förverkligat. Att frågan om mäns våld har påtagliga politiska dimensioner är uppenbart, men vilken politik kan tänkas leda till avsett resultat. Är det inte det vi bör diskutera?

I sitt inlägg för KH fram ett betraktelsesätt som i allt väsentligt kan kallas ”kulturism”; han förklarar mäns våld med att män ingår i en våldskultur.

Den åskådning KH företräder granskades i norsk teve för två år sedan. Programserien HJERNEVASK avslöjade ihåligheten i de tankegångar som så kallade genusvetare förfäktar. Finns att se på YouTube i femtonminutersbitar.

Marx intresserade sig för utvecklingsfrågor. Han tyckte sig ha upptäckt att omständigheter, som under en viss period utgör drivkraften i utvecklingen, under ett senare stadium kan omvandlas och få en hämmande roll. Tänk om det skulle vara så med mäns stridslust. Att den gått från välsignelse till farsot.

I så fall står vi inför ett problem. Särskilt om problemet inte behändigt kan åtgärdas med omskolning; om en benägenhet till våld finns inplanterad inte bara i mäns själar utan även i deras kroppar.

Behöver en sådan inställning leda till uppgivenhet? Alls inte! Mänsklighetens historia är historien om människans kamp i och mot naturen. Hitintills har denna natur mest varit förlagd utanför människan själv. Frågan är om inte frontlinjen nu skär rakt genom henne – och i än högre grad rakt genom honom.

Vi har uppnått att kläder och bostäder skyddar oss mot vädrets makter. Industriell framställning av mat och andra förnödenheter tryggar vår överlevnad i miljöer där frukter och stekta sparvar inte faller rakt ner i gapet. En rikt utvecklad läkekonst övervinner många av de attacker naturen riktar mot oss. Planering och organisation ger oss makt över en obändig natur. Så det är väl bara att fortsätta på den vägen: att tygla naturen.

Mänskligheten står inför en rad av hot. Ett av dem mäns våld. Män har blivit något av det farligaste som finns.

Att yttra sig åt det här hållet gör många män uppbragta. Men helledudanedå. Är det hartassen som gäller? Visst, lite lirkande kan nog vara en framkomlig väg i privata relationer. Men i större sammanhang ger verbala rallarsvingar bättre effekt. De avtäcker prinsen-på-ärten-reaktioner hos de män som gärna seglar fram under bekvämlighetsflagg.

För att kunna hantera den utveckling vi står inför fordras någorlunda realistiska verklighetsbeskrivningar. När ideologin får råda över empirin förloras orienteringen. Önsketänkande för vilse. Till exempel föreställningar om att naturen är ovidkommande – och kulturen allenarådande.

Vårt framträdande som könsvarelser och hur förhållandet mellan könen gestaltar sig är inte uteslutande ett kulturfenomen. Där finns även inslag av mänsklig natur; formade under släktets utbredning över planeten. Ett av momenten i denna process är vi idag tvungna att uppmärksamma – och göra något åt. Mäns våld.

Denna icke försumbara del av manlig konstitution behöver kringskäras av åtgärder på en rad nivåer; juridiska, polisiära samt på frilansbasis, t ex genom övervakning genom grannkontakt – både på arbetsplatser och i bostadsområden. Våldsverkare ska uppspåras och ges begränsad i aktionsradie. Det krävs mängder av samhälleliga kontrollmekanismer. Och tvång.

En allt igenom ”konstruktionistisk” tolkning av kön leder till en politik: en illusionspolitik.

En icke-konstruktionistisk, dvs. holistisk tolkning leder till en annan: en politik som befattar sig med problemen. Den som anser att män bäst kan beskrivas om illa uppfostrade kvinnor berövar sig möjligheten till de resoluta ingripanden som är av nöden.

Vi behöver diskutera medlen. Om vi gör det utan alltför förutfattade meningar bör vi kunna nå fram till konkreta och produktiva förslag. De kan komma att handla om allt från elektroniska fotbojor till praktiska steg mot en avveckling av militarismen.

Feministisk sexualpolitik

I mer än trettio år har jag haft könsfrågor som mitt främsta intresse. Jag brukar beskriva det så att jag ägnar mig åt studier av könslig idealbildning och identitetsutveckling.

1962 låg jag i lumpen. Det jag minns bäst från den tiden är att det då kom ut en bok som grep mig djupt. Det var Kristina Ahlmark-Michaneks Jungfrutro och dubbelmoral. Jag ville omedelbart dela med mig av min entusiasm till grabbarna på luckan. Den reaktion jag då mötte blev till min första erfarenhet av att i en sexualpolitisk ambition köra huvudet i väggen.

Vi vet väl alla att det sedan sextiotalet gått inflation i löpsedelsrubriker. Då gjorde stora rubriker verkligen skäl för namnet. Några av de största ägnades nämnda bok. Det mest fasaväckande var att där förordades ”kärlek för vänskaps skull”. Den formuleringen var ett uttryck för tidsandan; en eufemism. Det författaren syftade på handlade givetvis inte om ”kärlek”, utan om det som dagens ungdomar kallar KK.

Mitt det självupplevdas synfält, gällande könspolitik, har som sin bortre gräns denna bokläsning där jag tyckte mig se ett kvinnligt perspektiv manifesteras – och som jag helt och hållet kunde ty mig till. Under flera år av fromma förhoppningar tog jag därefter för givet att jag tilläts vandra hand i hand med kvinnor som banade nya vägar mot en ljusnande framtid innebärande sexuell frigörelse i oändliga dimensioner.

Jag såg den här bokens frågeställning: Varför finns det bara dåliga flickor och inga dåliga pojkar? som det centrala. När jag första gången såg den tanken så tydligt uttalad trodde jag helt naivt att den skulle komma att bli ledstjärna för den gryende kvinnorörelsens hantering av allt som har med sex att göra.

Men så blev det inte alls. Det blev tvärtom. Det blev feminister som kom att bli de mest aktiva bakåtsträvarna i förhållande till sexualpolitiska framstötar. De jagade ”dåliga flickor” med den blåslampa som sprutade ut anklagelser för bristande kvinnomedvetenhet och systerskap.

Det sades i en vänsterpartistisk riksdagsmotion att den sexuella frigörelsen ”gått för långt” – och att det måste till lagstiftningsåtgärder för att den måtte stävjas. Efter att tvingats se vänsterpartister anförda av Gudrun Schyman förfäkta dworkin/mackinnon-idéer vet jag en del om hur psalmerna går. Att vänsterpartister gick i spetsen för att piska upp en våg av moralpanik i anslutning till Alexa Wolfs antiporrpamflett är mot den bakgrunden en självklarhet.

Upplevelser av liknande slag har under decennier varit legio. Med början på sjutiotalet reste sig konturerna av den mur feminister förskansat sig bakom för att odla den form av puritanism de anser att kvinnor, rent generellt, är betjänta av. Vad jag kan se är det alltid kvinnor som drabbas värst av puritanism.

Jag lånar gärna ett centralt begrepp i Beauvoirs redogörelse för det andra könets omständigheter, den levda erfarenheten, för att beteckna min kunskapsbas och mitt synsätt. En likvärdig och än mer adekvat benämning av min position och studiemetod har jag hämtat från socialantropologin; där kallas den ”deltagande observation”.

Alla mina tyckanden och göranden på den sexualpolitiska fronten har ur en eller annan aspekt inneburit konflikt. Mycket sällan inom den så kallade intimsfären, men desto mer på det politiska planet.

Jag kan raskt ur rockärmen och mitt lager av sexualpolitiska mejl skaka fram en som jag ser det hygglig exposé över feministiska bravader på den sexualpolitiska arenan. Min exempelsamling är främst avsedd som inspiration för den metodiskt arbetande idéhistoriker som vill ta på sig uppgiften att beskriva feministers insatser visavi sex.

Efter att jag på sjuttioåttiotalen tagit del av en viss mängd så kallad kvinnlig bekännelselitteratur samt ett antal feministiska idéskrifter tyckte jag att jag hade grund för att i feministernas husorgan genus i två debattartiklar skriva:

– Nej, det är upp till var och en, svarar Nina Björk när jag frågar henne om det är så att det finns en feministisk uppfattning om hur kvinnor och män bör inrätta sig med varandra "rent privat".

Nina Björk är rädd att flyga – jätterädd. När hon föresätter sig att avslöja vad som döljer sig Under det rosa täcket avstår hon från att visa fram vad sexualiteten har för innebörd för en feminist. På 242 sidor ägnar hon ett par rader åt att beröra denna sin rädsla. "Att börja förhandla med min sexualitet skrämmer – i vilka sammanhang kan jag vara både konsekvent feminist och riktigt kåt?"

Privatlivets politiska dimensioner är något som feminister betonat sedan länge. Men det egendomliga är att dessa ting inte i någon nämnvärd grad blivit diskuterade i förbindelse med de omständigheter där de framför allt hör hemma.

…

Tidskriften bang, vilken jag följt någorlunda troget, kom för några år sedan med ett nummer (2/98) rubricerat Sexualitet. Vid läsningen av detta blev jag ytterst nedstämd – framför allt av den anledningen att jag helhjärtat instämmer i den diagnos som ställs på ledarplats: "En reaktion inför detta temanummer var att bang skriver väl alltid om sex. En titt bakåt visar att det snarare varit ett ganska ovanligt tema. Vi har haft artiklar om sexuellt våld, porr och sexuella trakasserier. En diskussion om den 'normala' sexualiteten lyser med sin frånvaro." Ett stycke ner i texten blir det riktigt beklämmande; den behandling av ämnet bangläsaren håller i sin hand kallas för en färd ut i "sexträsket".

…

Feminister har inte ägnat sig åt sexdebatt, menar idéhistorikern Lena Lennerhed. (bang 2/98) Hon antar att det beror på att feminister gjort den bedömningen att ett sysslande med sex skulle ha undergrävt deras strävan mot de två mål de satt främst: hela lönen och halva makten.

…

Under rubriken Det kallas kärlek penetrerade för några år sedan sociologen Carin Holmberg den hemtillvaro som tio unga par uppgav vara präglad av jämställdhet. Hon visade att parens bild av sin livsföring, såväl inbördes som gentemot omgivningen, var en i stora stycken nödtorftigt upprätthållen illusion. Denna kärleksskildring rymmer emellertid ett märkligt förhållande. Trots att det görs explicit och kommenterat – är det inte besynnerligt att författaren utelämnar ett väsentligt moment – det sexuella samlivet? Om dessa äkta och oäkta par har ett umgänge med varandra som är att beteckna som vitt, eller om det utstrålar en annan kulör, blir vi inte upplysta om.

Ingen av de skribenter som medverkar i antologin Makt & kön finner anledning att reflektera över sina erotiska erfarenheter ur ett feministiskt perspektiv. Och den läsare som vänder sig till Feministisk bruksanvisning i hopp om lite vägledning inför handfasta könskontakter får nöja sig med en dos psykoanalytiska griller.

För sådär en fyrtio år sedan kom jag för första gången i kontakt med ett politiskt tänkande kring förtryck. Det skedde vid läsningen av Franz Fanons Jordens fördömda. Boken har sedan dess stått oomläst på sin hylla. Men jag tror att de tankar om hur förtrycket formar den förtryckte som finns där lagt sig djupt i mitt undermedvetna.

Och jag tror att det är den påverkan som ligger till grund för hur jag reagerat på en scen i Tjechovs Körsbärsträdgården, den där den gamle betjänten talar om ”den stora olyckan” och därmed avser upphävandet av slaveriet i Ryssland. Han hör till de frigivna och har problem med sin belägenhet.

Den bilden är stående illustration till hur jag upptar det mesta av feministers hantering av sexualpolitik. Feminister har sedan länge talat om mäns vilja och makt att kontrollera kvinnors sexualitet som det mest effektiva medlet för kvinnoförtryck. Men de har enligt min mening med få undantag varit förmögna att se på vad sätt de själva medverkar i detta förtryck.

Puritanism har under de senaste århundradena iklätt sig olika skepnader. Här på västkusten hade för inte så länge sedan den schartauanska varianten en högkonjunktur. På den tiden var det den kristne guden som stod som garant för puritanismens moraliska halt. Den funktionen har idag förts vidare till en mer svårhanterlig instans.

Ansenliga krafter inom den så kallade kvinnorörelsen har kommit att ta över uppgiften att tradera puritanismen. Dagens genomsnittsfeminist har påtagit sig uppgiften att axla Henric Schartaus fallna mantel. Ur ett individualpsykologiskt perspektiv är detta inte svårt att förstå. Det är sånt som brukar kallas internalisering av hegemoniska idéer.

En enkel jämförelse kan kanske belysa det fenomenet. På en del andra håll i världen tillämpas något som tidigare kallades ”kvinnlig omskärelse” men som nu på politiska grunder döpts om till ”könsstympning”. Vad som är mest anmärkningsvärt i det sammanhanget är att den praktiska hanteringen är en rent kvinnlig angelägenhet. Män är inte alls inblandade i utförandet. Deras uppgift är endast att övervaka att seden hålls vid liv.

Är det en alltför djärv tanke att dra en parallell mellan å ena sidan ovanstående exempel på kvinnoförtryck i kvinnlig regi och å den andra den form av kvinnlig bevakning av ”kvinnoheder” som en majoritet av dagens kvinnokämpar i vårt samhälle ses tillämpa? På sexualitetens område.

Det paradoxala momentet ligger, ytligt sett, i att kvinnor är sina egna förtryckare. Rent allmänt upprätthålls socialt förtryck på just det sättet. Ett slavsamhälle vilar på en slavmentalitet.

På vad sätt detta kommit till konkreta uttryck vill jag visa med ett par exempel.

1. Den 8:e mars 2003 (på den internationella kvinnodagen) publicerar DN ett upprop, undertecknat av ett femtiotal feminister där porrtittare utnämns till fascister (DN 8/3 -03).

2. Ett flertal kommuner har beslutat att arrangemang som innefattar hyra av konferensfaciliteter med övernattning endast ska förläggas till "porrfria" hotell. Ett resultat av en av feminister effektuerad ROKS-kampanj.

3. I februari 2005 meddelar det Nationella sekretariatet för genusforskning att regeringen anslagit två och en halv miljon för att motverka "sexualiseringen av det offentliga rummet". Det framgår klart att ifrågavarande sekretariat är en del av en statligt finansierad puritansk propagandaapparat.

I förbindelse med sistnämna exempel kan jag berätta följande illustrativa lilla historia. Den består i en interiör från ett möte i något som heter VägValVänster (där jag förgäves i ett par år letade efter möjligheter att diskutera könspolitik). Vid ett sådant plockade chefen för Nationella sekretariatet för genusforskning fram en gitarr till vars klang hon framförde en povelramelvisa: Den sista jäntan. För oss vanliga dödliga har nog den sången, i Monica Zetterlunds väna tappning, tett sig enbart charmig. Så var det dock inte för det Nationella sekretariatet för genusforksning:s chef. Hon delgav de församlade de hämningar hon länge närt till den visan. Och vilken självövervinnelse det för hennes del innebar att nu framföra den. Kan vi hitta en mer åskådlig belysning av hur den feminism som etablerat sig i universitetsvärlden ser ut? Att jag strax därpå drabbades av en ”stalinistisk” utrensning är inte förvånande, men förfärligt ledsamt. Alla mina inlägg på VVV:s hemsida raderades därifrån. Av begripliga skäl gick jag inte på fler VVV-möten.

Nästa begivenhet var förstås feministers reaktioner Evin Rubars beramade tv-program Könskriget. Den stolligaste kommentar som följde på detta var väl när fi som förklaring till sitt valresultat angav ER:s insats som den egentliga orsaken. Nästan lika bedrövligt var det när Expressens ledarskribent, Ann-Charlotte Marteus menade att det borde varit "vi" som avslöjat ROKS.

Vad beträffar egenparodier minns jag en som svårligen kan överträffas. Även den i Expressen. Skribenten var Margareta Winberg. I sin predikan tillhöll hon svenska folket att följa den sexpraktik hon idkar när hon knullar med Jörn Svensson. Maken till normering får man leta efter.

En nyligen företagen idéhistorisk studie avhandlar skillnaden mellan tysk och svensk mentalitet i förbindelse med prostitution. Den möttes på Aftonbladets kultursida av en anmälan som utgjorde en ytterligare parodi på feministiska tolkningar. Karin Eder-Ekman levererade det sedvanliga paketet av moralism insvept i den egna förträffligheten. Det är just den snorkigheten jag förknippar med bang-feminister.

När Petra Östergrens bok om F-ordet kommenterades i pressen fick jag anledning att säga något om själva termen "feminism". För mig är detta en symbolfråga av rang. Den rör "realfeminismens" predikament. Jag jämförde denna benämningsproblamatik med en annan som även den rör ett personligt problem. Jag drog en parallell. På rent etymologiska grunder kunde jag mycket väl kalla mig kommunist. Eftersom jag i politiken mest betonar "gemensamhetslösningar". Det är ju vad ordet "kommunist" betyder; rent språkligt. Som vi vet har en skändlig historia gett begreppet annan innebörd. Nu betyder "kommunist" – konkret och praktiskt – förtyckare, utsugare och massmördare. Riktigt lika illa är det inte med ”feminist” Men, men, jag ser mig definitivt förhindrad att använda den beteckningen på mig själv.

Jag har oändliga erfarenheter av feministers aktiva ointresse för egentliga diskussioner av hur könslighet och könsrelationer kommer till uttryck i vårt samhälle. Men jag har ändå inte gett upp hoppet om att det så småningom ska bli möjligt att tala om sådana saker. I normalt röstläge och med utgångspunkt i verklighetsbeskrivningar samt med vildsinta visioner om en bättre värld – framför allt vad gäller könsliga mellanhavanden; grundade på ett jämställdhetstänkande. Och som inte bygger på vanföreställningen att kön enbart är en ”social konstruktion”.

Ulf Wideström, sexolog, kvinnosaksman, jämställdhetsaktivist

Se gärna   http://www.algonet.se/~ulfwid/kondial.htm  och  http://www.algonet.se/~ulfwid/journal.htm

Vad är att älska?

Då och då skriver jag om språkfrågor. Idag har jag sänt nedanstående till Harald Eia som var med hos Skavlan i går kväll där han redogjorde för en studie han varit med om att genomföra i NRK:s regi.

------------------------------------------

Eftersom du i det skavlanprogram jag såg på teve igår betonade vikten av tydlighet och faktabas för de uttalanden man kommer med vill jag komma med en kommentar. En av de frågeställningar som figurerade handlar om hur människor skattar sig själva som ”älskare”. Ett mer oprecist begrepp får vi väl leta efter. Vad är en ”älskare” och vad menas i det här sammanhanget med att ”älska”?

Tro inte att jag inte förstår vad som menas – jag vill bara komma med en anmärkning till språkbruket som jag finner vara olyckligt; rent av skadligt.

Låt mig bli konkret. Är inte konkretion vad du eftersträvar. Jag älskar båda mina barn, min son och min dotter, men jag knullar inte med någon av dem. Det har jag, som man kan förstå, gjort med deras mor som jag även älskar. Det föreligger således en väsentlig skillnad mellan att ”älska” och att ”knulla” (”pule” på norska).

Om man i en enkät går ut och frågar folk hur de ser på sin egen förmåga att ”älska” bidrar man till en allmän förvirring. (Något Felicia Feldt gav prov på då hon inte omedelbart förstod frågans innebörd. När hon fick reda på vad som avsågs var hon genast kapabel att ge ett tydligt svar.) Jag menar inte att kravet på stringens i uttryckssätt behöver vara alltför rigoröst men någon ordning bör det nog vara.

Enligt min mening står vi här inför flera problem. Ett av dem är allmänt och omfattande och handlar om i vad mån man kan räkna med att med ett enkätförfarande samla in data om mänskliga beteenden och föreställningar. Hur det är med den möjligheten beror förstås på vad det är man frågar om. Då frågan till exempel lyder: Har du någon gång varit i Narvik, då finns det nog anledning att tänka sig att de svar man får rätt väl avspeglar faktiska förhållanden.

Men har frågeställningen minsta beröring med sex finns det säkerligen skäl att befara att svaren är mer anpassade till sociala konventioner än till attityder och beteenden. Eller vad tror du?

När du själv ställdes inför den felaktigt ställda frågan gjorde du på eget initiativ en precisering genom att tala om de reaktioner som kan ha uppstått hos de kvinnor du ”legat med”. (Lite bättre och långt bättre än amerikanernas ”sleep with”.) Jag tolkar detta som att du inte är helt nöjd med den formulering som din enkät gjort bruk av.

I mitten av nittiotalet genomfördes i Sverige en stor nationell sexvaneundersökning. Svarsfrekvensen bestämdes av att bortfallet var 41 procent. Mot den bakgrunden redovisades siffrorna i tabellerna över avgivna svarsalternativ med två decimaler!!!

Min inställning till statistik av det här slaget har länge varit att de resultat som redovisas ger en bild av hur människor svarar. Inte av vad de gör och inte gör. Inte av hur de tänker. Du talade om att statistik är vackert. Det kan jag hålla med om. Men kan det inte vara en skönhet som bedrar?

Jag ber om att få ett svar.

Ulf Wideström, sexolog

PS. Jag vill passa på att tacka för HJERNEVASK; en epokgörande insats på det könspolitiska fältet som jag tror inte skulle vara möjlig i Sverige. Där har genusmaffian ett fast grepp om media.

PPS. Kan du hjälpa mig att få en DVD med programmen? Jag vill så gärna ha en sådan för min undervisning och för den diskussion om kön jag vill få till stånd inom RFSU.

PPPS. Se gärna http://www.algonet.se/~ulfwid/kondial.htm. Där figurerar Espen Esther Pirelli Benestad som min främsta inspiration. Jag har mycket att tacka Norge för.

PPPPS. Jag har hört om en kille som hade en norsk flickvän. När hennes föräldrar kom på besök och frågade vad de hade gjort under dagen svarade han: Vi har pulat i trädgården. Reaktionen var stark.

PULLKRAFT

Efter att jag på teve sett ett inslag från bokmässan i höstas skrev jag nedanstående till en av de medverkande författarna som presenterat en ungdomsbok med markanta sexinslag.

Jenny Jägerfeld,

När jag i morse ögnade igenom tevetablån i tidningen hajade jag till för en rubrik som annonserade ett program om mens och onani. Det var främst det senare jag reagerade på. Anledningen är att jag sedan decennier letat efter ambitiös behandling av det ämnet. Inför ett sexologiseminarium för femton år sedan skrev jag en text med utgångspunkt i en bok av Betty Dodson, en av mina främsta inspiratöser. Se http://www.algonet.se/~ulfwid/sex-fds.htm . Som jag skriver där är jag för egen del negativ till ”onani” som term – inte till själva sysslan som jag förr om åren ägnade mig åt dagligen, men när jag nu närmar mig de sjuttio har väl frekvensen mer än halverats.

Sedan dess har jag inte gjort så mycket i den saken i skrift. Men desto mer i tal. I mer än tio år for jag runt på gymnasieskolor för att tala om porr med ungdomar. Jag mötte i den perioden många tusen. Ibland hade jag fyra dubbeltimmar med dubbla klasser. Det blir fyra gånger femtio pers = 200 på en dag. (Som ett exempel på resultat se http://www.algonet.se/~ulfwid/rapport.htm ) Då blev det naturligtvis tal om ”onani”. Som väl bör ses som porrens omedelbara anknytning. Jag passade förstås på att ta upp benämningsfrågan. Vad gäller killar existerar som vi vet inte det problemet. Här talas det om att runka och om att den aktiviteten blir mer givande om den ackompanjeras och understöds av vissa synintryck. Men för tjejerna är det inte lika lätt.

Något du lite försiktigt dristade dig att beröra i det program jag alltså såg idag. Du lovade att utöver egen praktik på området även ge dig i kast med att söka litterär gestaltning i ämnet. Du nämnde även att du kan få problem med att hitta de rätta orden. Jag vill därför försöka ge dig lite hjälp med just ordvalet. Det ord jag föreslog tjejerna att använda är ”pulla”. Det är ingen egen uppfinning, du har förmodligen hört uttrycket ”fingerpulla”. Jag tycker det är riktigt bra; det ansluter så väl samt skiljer sig så tydligt från ”knulla”.

Apropå det, har du hört den här:

Väninna 1: Vilket tycker du är bäst, att knulla eller onanera?

Väninna 2: Tjaaa, jag vet inte riktigt. Jag måste tänka. (Paus) Jag tror faktiskt att jag gilla bäst att knulla.

Väninna 1: Va?! Varför det?

Väninna 2: Ja, det är kul att träffa folk.

Dialogformen är jag väl förtrogen med. Jag har ett förflutet som teaterman av det mest avantgardistiska slaget. När jag bröt upp från teatervärlden deklarerade jag att jag lämnar fiktionsvärlden till förmån för den reella. Jag bytte till att bli sexterapeut. Bytet var inte abrupt, det var ett tioårigt överlapp.

På det terapeutiska fältet tycker jag inte att den akademiska sexologutbildningen varit särskilt betydelsefull. Nej, det jag mest haft användning för har jag skaffat mig på andra vägar. Mina egenstudier är ganska omfattande; jag ser mig mest som autodidakt. Jag startade givetvis med Reich. Dem jag därefter lärt mig särskilt mycket av är Pearls och Satir som var studieobjekten för Bandler/Grinder av vilka jag även tagit starka intryck – utan att hemfalla åt det ”easyfix”-tänkande som jag menar att de i stora stycken präglas av (deras favorituttryck är ”elegant”, något jag aldrig försökt vara). Mina terapeutiska interventioner har dock i många fall varit av mycket kortvarig natur. Närmast av tagdinsängochgå-karaktär. Jag har erfarenhet av att ha varit mycket effektiv. När jag berättar om det kommer jag att tänka på det möte med en engelsk psykiater jag för många år sedan hade på ett kurscenter på den grekiska ön Skyros. (Har du hört talas om det?) Han menade att han var skeptisk till sådan terapeutisk verksamhet som karakteriseras av att utövaren tjänar mer pengar ju sämre terapeuten är. Det var han som introducerade mig för NLP. I min roll som kommunikationtränare är min lärofader Marchall Rosenberg (elev till Rogers). Jag placerar mig således till viss del i den humanistiska traditionen.

Jag återger detta eftersom jag på din hemsida noterat att din håg står till det ”psykodynamiska”. Själv är jag en inbiten antifreudian. Något som skapade viss dramatik under de år jag tillbringade på psykologen här i Göteborg. Jag bifogar en text som där väckte rabalder efter att den i flera år vägrats publicering i institutionstidningen. Rubriken är Freud i fara. Av de lilla urval av referenser jag anger ovan framgår att jag anger upphovsmännen till olika synsätt och metoder; jag talar inte om ismer – jag avskyr alla former av skolbildningar vad gäller terapi. Vilket beror på att jag anser mig ha ett vetenskapligt förhållningssätt.

Under senare år har jag emellertid kommit att kalla min terapeutiska gärning för ”existentiell”; i Emily van Deurzens efterföljd. Jag föreslår dig att läsa hennes Det terapeutiska samtalet. Där beskriver hon den frigörelseprocess ur det freudianska inflytandet hon genomgått (samt erbjuder i inledningen en katalog över skolbildningar). Hon liknar därmed många andra nydanare av betydelse. (Jag avstår här från att kommentera KBT.)

Så åter till pullandet som alltså här är mitt ärende till dig. Jag nämnde inledningsvis Betty Dodson. I somras mötte jag äntligen en av hennes elever, den frejdiga danska Pia Struck. Det var på en fyradagarsfestival till sexualitetens ära, på en kursgård utanför Norrköping. Hennes insats bestod i att leda en onaniworkshop. Deltagarna var ett femtiotal vuxna i åldrarna tjugo till sjuttio (jag var inte äldst) med jämn könsfördelning. Anförda av Pia genomgick den här gruppen en hänförande seans av oanade dimensioner. Pia är en sagolik kursledare, handgripligt instruktiv – här kan man verkligen tala om GIRLPOWER.

De orgasmer som mer eller mindre samfällt, efter ett par timmars upptrappning, utspelade sig på de många liggunderläggen på kurslokalens trägolv hör till ett av de bästa minnen jag bär med mig. Själv föll jag inte in i detta korus, jag var för upptagen av att följa Pias pedagogiska arbete, som jag studerade och insöp i detalj. Det var min extas. Den mest efterlängtade. Andra höjdpunkter har jag gott om.

Vid frukosten dagen efter tog jag upp de terminologiska frågorna med Pia. Jag sa att jag i min roll som terapeut brukar tala om självstimulering och hon sa att hon brukar kalla det solosex. Och detta är väl gott och väl inom ramen för en terapisituation då det gäller att vara försiktig med uttryckssättet. Men om man snackar så med sig själv eller med intima vänner blir det väl ganska så tokigt.

Om du vill ägna dig åt att ge anvisningar om och gestalt åt PULLKRAFT tror jag att du kan ha glädje av att delta i något av Pias arrangemang. Jag har sällan känt mig mer motiverad att göra reklam för något än i det här fallet. Jag gör det av hela mitt hjärta. Om din eventuella behållning skulle bli mer professionell än privat är jag väldigt nyfiken på att få höra om.

Betty Dodson berättar i sin bok om hur hon lyckades frälsa sin mamma på sitt budskap. Jag tror inte att hon prövade med sin mormor. Mitt förslag till dig är att låta båda de alternativen vila. För att helt koncentrera dig på dig själv. Tror du att du vågar det? Jag vill så gärna veta.

Jag är övertygad om att en erfarenhet av sådant slag skulle kunna bli till den grund som krävs för att ha något att komma med i förhållande till ungdomar. Här handlar det verkligen om att veta vad man talar om. Jag anser mig ha gott samvete på den punkten vad gäller mina många framträdanden inför ungdomar gällande porr. (Jag bifogar även en artikel om porr jag haft införd i sexologföreninges tidskrift.)

Vad beträffar ungdomslitteratur har jag varit så väl gynnad att jag fått viss orientering på den fronten genom min mångåriga vän Annika Thor. Samt har jag även då och då kunnat vända mig till henne rörande ”sånt man inte talar om”. Hon får en kopia av det här mejlet. Liksom Pia Struck.

Nu är jag spänd på att se om jag får någon respons från dig. Jag föreslår dig att visa det här mejlet för Jonas Mosskin. Samt hälsa honom att jag skulle uppskatta att få en kommentar även från honom. (Jag tillskrev honom i annat ärende för två år sedan.)

Ulf Wideström

PS. Ett fall. I den terapimetod jag oftast gör bruk av, sensualitetsträning enligt en modifierad M/J-modell, finns som bekant en onaniövning som en av hemuppgifterna. När jag presenterar det avsnittet brukar jag inleda med att säga att då jag ger instruktionen det kan ha hänt att folk ser ut som att de vill gå ut genom dörren för att aldrig mer komma igen. Den här gången hade jag ett femtioårigt par framför mig. När kvinnan nåddes av uppgiften reste hon sig upp, men satte sig ner igen och tittade hela sammankomsten därefter ner i bordsskivan. Nästa vecka redovisade hon dock utan minsta besvär vad hon upplevt. Som sista möte, det nionde i denna åttastegsmodell, gör vi en sammanfattning av processen och en värdering. Då jag frågade kvinnan vad hon haft störst behållning av svarade hon: ”Det var det här med onanin. Nu säger jag till alla på jobbet att de måste de hålla på med”. (En kvinnlig arbetsplats) Det här är faktiskt sant. Trot eller ej.

BIFOGAT:

1. SvD-artikel

2. En parallell

3. Freud i fara

EN PARALLELL

På artonhundratalet betydde musik två ting: att spela själv eller att lyssna till någon som gör så. Kommunikationen byggde på närkontakt. Hundra år senare fick musik en ytterligare innebörd. Frågan är om inte denna kommit att dominera.

Såväl utövandet som den passiva tillägnelsen av musik är efter nittonhundratalets mitt baserad på en annan situation; ett annat relationsmönster. Musik framförs i allt mindre utsträckning inför publik. Musikanten befinner sig inte längre i samma rum som lyssnaren. Den omedelbara lyssnaren är istället en maskin; en upptagningsapparatur. Med vars hjälp den levande lyssnaren i ett senare skede avnjuter de musikaliska prestationerna via en avspelningsanläggning. Musiken har härigenom förvandlats till en vara saluförd på en marknad.

Jag har aldrig hört farhågor yppas över denna utveckling. Att någon form av omistliga värden skulle gått förlorade genom musikkommunikationens medialisering; att den musikaliska njutningen skulle ha tunnats ut av att kunna växla mellan två skilda arenor där den ena utgörs av konsertlokalen, den andra av hemmets lugna vrå. Att en sådan uppsplittring av musikintresset skulle ha lett till att det försvagats.

Nej, jag tror att det råder en lika oreflekterad som intensiv förvissning om att musikkulturen genom nya distributionsformer inte bara demokratiserats utan i lika hög grad intensifierats. Så långt ena sidan av min parallell. Nu över till den andra.

Jag tror att vi befinner oss i en motsvarande förändringsprocess på sexlivets område. Många av de sexupplevelser människor skaffar sig äger rum på andra håll än i levande livet. De blir i allt högre grad artificiella, opersonliga och fiktiva.

Så låt oss titta närmare på dessa begrepp. Det förstnämnda anger att det rör sig om en konstprodukt. Konst är ett problematiskt begrepp på sexfronten. Här brukar konst, i betydelsen förkonstling, ställas mot honnörsbegreppet naturlighet. I dagens samhälle har den "naturliga sexualiteten" högsta status. Vari denna naturliga sexualitet skulle bestå är emellertid höljt i ett väl kringgärdat dunkel.

Ett annat ideal som vanligen markeras av våra mest inflytelserika tyckare är att sex måste vara väldigt, väldigt personligt. Om så icke är fallet är det så fel det kan bli. Min ambition är att ifrågasätta både det "naturliga" och det "personliga". Jag betraktar varje tanke om ett naturtillstånd som en illusion. Och varje tanke om något exklusivt personligt som kollektivt och socialt format.

Den med särskild emfas framförda kritiken mot fiktiv erotik består i att den brister i verklighetsförankring. Men är inte fiktionernas främsta kännetecken att de lättat från realiteternas värld? I andra sammanhang är detta inte det minsta kontroversiellt. Det är sällan Rödluvan eller Stålmannen beskylls för att ge folk en verklighetsfrämmande uppfattning om sådant som vargars matsmältningsapparat respektive aerodynamik och hållfasthetslära.

I vårt samhälle råder en total skitsighet runt sex. Sex är heligt och sex är snusk. Sex är den enda giltiga anledningen till familjebildningar, samt en ofta förekommande anledning till att sådana upphör. Inget av dessa mina påståenden vilar på nämnvärt forskningsstöd. Båda är en sammanfattning av talrika behandlingskontakter samt en i viss mån uppnådd livserfarenhet.

Mitt förmodande att musikkulturens omvandling upptagits på ett annat sätt än sexkulturens stärks av iakttagelser av den debatt som pågått. Här haglar invändningarna tätt. Utöver den rena moralism som krampaktigt strävar efter en återgång till flydda dar då en äkta sexualitet sågs blomma i ordnade former mobiliseras även diverse expertutsagor. Ja, orosmolnen hopas. De moralpaniska konvulsionerna strömmar genom samhällskroppen i våg efter våg. Medialt gestaltade och hämningslöst exploaterade i den rådande konkurrensen.

Varningsropen skallar från löpsedlar och i debattprogram på tv. Larm efter larm. Och chock efter chock. Människor beskrivs som utsatta för ett bombardemang av skadliga inflytelser. Värst av allt är Internet; ett Sodom och Gomorra av oceaniska dimensioner.

Det förunderliga är att hoten hela tiden förläggs till cyberrymden och andra lokaliteter utanför oss själva. Vi beskrivs som invaderade av lömska krafter vilka likt fientliga armador attackerar vår ursprungliga och sunda livsstil. Vår egen inblandning är tabu.

Det sex som för hundra år sedan hörde djävulen till har nu blivit en angelägenhet för riksdag, regering samt framför allt socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet. Dessa instanser kämpar för att återupprätta sexets förlorade oskuld. Pådrivna av en hämningslöst pragmatisk allians mellan konservativ religiositet och en föregivet progressiv feminism. Alla vill de stoppa en utveckling som gått för långt.

Det jag mest intresserar mig för i denna process är hur den kvinnorörelse som gjort markanta framsteg på åtskilliga områden hanterar frigörelsesträvanden vad gäller sexualitet. Samt hur ett jämställdhetstänkande kring förändrade sexuella uttrycksformer skulle kunna formuleras.

Än så länge ägnar sig en majoritet av så kallade genusvetare åt att uttrycka energiska förfasanden. "Kvinnliga" aspekter av ett lika verklighetsfrämmande som reaktionärt slag utgör en självklar bedömningsgrund. Men att utnämna moralism och puritanism till ett kvinnligt förhållningssätt, är inte det en av de grövsta formerna av sexism? En sexism som flertalet feminister gjort till sin grej. Här står "kvinnoförnedring" i centrum. Vari denna består förklaras sällan. Den verkar vara naturgiven. Även bland de mest konstruktionistiskt övertygade feministerna.

För närvarande är (enligt uppgift i Internet World) besökarna på porrsajter till trettio procent kvinnor. Det mest bekymmersamma mot den bakgrunden är emellertid att utbudet inte tagit större notis om efterfrågan. Den som surfar runt ett tag bland de oändligt förekommande sexstimulanserna på nätet blir strax varse en kompakt ojämlikhet. "Det manliga perspektivet" är så bedövande att det krävs viss distans för att göra det synligt fullt ut. Att det på sistone uppstått porrproduktion med feministiska förtecken är blott det undantag som bekräftar regeln.

Eftersom jag anlägger helt andra synpunkter i mitt jämställdhetsarbete än dem mainstreamfeminister lanserar ter sig könsförtrycket i mina ögon annorlunda. Jag ser fram mot den dag då virtuella gigolos fröjdar kvinnliga konsumenter i lika hög grad som de stripbrudar vilka förnöjer manliga betraktare.

Jag har försökt dra en parallell mellan två fenomen: musiklivets och sexlivets förändrade villkor. Är detta ett exempel på simpel demagogi eller kan det vara meningsfullt och tankeväckande?

Min förhoppning är att det ska uppstå en social bas för talangfulla erotikartisters insatser; en erotisk kultur värd namnet; en kultur där artisteri möter publik uppskattning och betalar sig. Trots att jag är en inbiten vänsterman har jag inga som helst betänkligheter mot att se sexutbudet allt mer kommersialiserat. Jag är spekulant på sexuella tjänster i medial form – däremot inte i omedelbar kroppskontakt. Och jag väntar ivrigt på att mer konstfulla produkter ska erbjudas.

Ulf Wideström, sexolog

Publicerad i sexologföreningens tidskrift 4/05

http://www.sexologinytt.se/4_05/10.htm

Obs om sex

Kära obsred.

I dagens program upplevde jag mig kraftigt apostroferad i det inlägg som levererades av Råland Pålsson. Som det barn av 68 jag alltjämt är och som den besjälade sexentusiast jag varit de senaste sextio åren. Den senare omständigheten har lett till att jag blivit sexolog.

Det var verkligen inte mycket RP hade att komma med. Han har uppenbarligen ägnat måttlig tid och möda åt att utveckla sina erogena zoner; både de fysiska och de andliga. I min utveckling har Marcuse inte intagit en framträdande plats. Den enda tanke lånad av honom jag hållit fast vid är att se kunskapsförvärv och vetenskapande som en emancipatorisk gärning. Och det är just emancipation, det vill säga frigörelse i form av likaberättigande, likställdhet, som varit min målsättning.

Jag är principiell motståndare till FRIHET i absolut mening. I likhet med den amerikanska filosofen J Joplin anser jag att ”freedom’s just another word for nothing left to lose”. Jag är inte negativ till utopiska tankar så länge sådana hanteras som just utopi. Jag arbetar således inte för SEXUELL FRIGÖRELSE som ett tillstånd som skulle vara uppnåeligt. Lika lite som jag tänker mig att människor skulle kunna skapa sig en tillvaro fri från arbetstvång. För mig går livet ut på att tampas med en lång rad tvång, samt att njutningsfullt glädja sig åt alla de framsteg vi kan notera på färden från nödvändighetens rike till (sic) frihetens. Det senare ser jag alltså som lika lite realiserbart som önskvärt. För att uttrycka mig programmatiskt säger jag: Leve kampen! och Lev i kampen!

Av det RP uttryckte var det bara en sak jag uppfattade som något konkret. Det var när han skåpade ut porren – rakt av. I syfte att bli mer konkret vill jag gärna visa den artikel i sexologföreningens tidskrift jag hade införd för ett par år sedan, En parallell. Där är jag en smula filosofisk. (Texten bifogas.)

Senast jag själv deltog i sexuellt utvecklingsarbete i kollektiva former var när jag i somras var med om en fyra dagars  ”sexabilityfestival” på en kursgård vid Bråviken. Jag delar inte alls många av deltagarnas föreställningar om vår tillvaros andliga dimensioner, men det bryr jag mig inte så mycket om. Jag tar tacksamt emot den kavalkad av vidgad sinnlighet som det arrangemanget innehöll.

För mig är sex sinnlighet och samspel. Och framför allt KULTUR. I ordets djupaste mening. Jag ser gärna att begrepp som används i andra sammanhang, som ”finkultur” och ”populärkultur” tas i bruk även på sexfronten. Jag råkar ha ett förflutet som teaterman av det mer avancerade slaget. Så jag tror mig veta en del om det som brukar kallas ”finkultur”. (Jag har varit lärare i dramaturgi på två scenskolor.) Jag är konsument av allsköns ”populärkultur”, inklusive porr, som jag menar mig ha god kännedom om.

Mina erfarenheter och mina ambitioner framöver gör att jag upplevde Råland Pålsson insats som nedslående. Jag kunde dock glädja mig åt att ”mitt ämne” för en gångs skull bereddes plats i sr:s utbud. Det är jag inte bortskämd med.

Finns det intresse hos er för att jag skulle komma med mer utvecklade synpunkter gör jag gärna det. Som presentation bifogar jag även en SvD-artikel som berättar om de gräsrotsaktiviteter jag höll på med för tio år sedan. Då for jag runt på gymnasieskolor och talade om porr med ungdomar. Jag har mött många tusen i besjälade samtal. (Se http://www.algonet.se/~ulfwid/rapport.htm) Det är något av det roligaste och mest givande jag gjort. Jag lärde mig mycket av det. I dag ser jag det som särskilt glädjande att det var jag och inte Roland Pålsson som stod inför eleverna.

I den händelse ni vill medverka till att sextemat förs upp till en högre nivå än den där det brukar placeras sänder jag även en populariserad version av ett sexualpolitiskt manifest med rubriken Det bubbla könsförtrycket.

Brukar obsred. svara på brev?

Ulf Wideström