Wednesday, November 30, 2011

EN PARALLELL


På artonhundratalet betydde musik två ting: att spela själv eller att lyssna till någon som gör så. Kommunikationen byggde på närkontakt. Hundra år senare fick musik en ytterligare innebörd. Frågan är om inte denna kommit att dominera.

Såväl utövandet som den passiva tillägnelsen av musik är efter nittonhundratalets mitt baserad på en annan situation; ett annat relationsmönster. Musik framförs i allt mindre utsträckning inför publik. Musikanten befinner sig inte längre i samma rum som lyssnaren. Den omedelbara lyssnaren är istället en maskin; en upptagningsapparatur. Med vars hjälp den levande lyssnaren i ett senare skede avnjuter de musikaliska prestationerna via en avspelningsanläggning. Musiken har härigenom förvandlats till en vara saluförd på en marknad.

Jag har aldrig hört farhågor yppas över denna utveckling. Att någon form av omistliga värden skulle gått förlorade genom musikkommunikationens medialisering; att den musikaliska njutningen skulle ha tunnats ut av att kunna växla mellan två skilda arenor där den ena utgörs av konsertlokalen, den andra av hemmets lugna vrå. Att en sådan uppsplittring av musikintresset skulle ha lett till att det försvagats.

Nej, jag tror att det råder en lika oreflekterad som intensiv förvissning om att musikkulturen genom nya distributionsformer inte bara demokratiserats utan i lika hög grad intensifierats. Så långt ena sidan av min parallell. Nu över till den andra.

Jag tror att vi befinner oss i en motsvarande förändringsprocess på sexlivets område. Många av de sexupplevelser människor skaffar sig äger rum på andra håll än i levande livet. De blir i allt högre grad artificiella, opersonliga och fiktiva.

Så låt oss titta närmare på dessa begrepp. Det förstnämnda anger att det rör sig om en konstprodukt. Konst är ett problematiskt begrepp på sexfronten. Här brukar konst, i betydelsen förkonstling, ställas mot honnörsbegreppet naturlighet. I dagens samhälle har den "naturliga sexualiteten" högsta status. Vari denna naturliga sexualitet skulle bestå är emellertid höljt i ett väl kringgärdat dunkel.

Ett annat ideal som vanligen markeras av våra mest inflytelserika tyckare är att sex måste vara väldigt, väldigt personligt. Om så icke är fallet är det så fel det kan bli. Min ambition är att ifrågasätta både det "naturliga" och det "personliga". Jag betraktar varje tanke om ett naturtillstånd som en illusion. Och varje tanke om något exklusivt personligt som kollektivt och socialt format.

Den med särskild emfas framförda kritiken mot fiktiv erotik består i att den brister i verklighetsförankring. Men är inte fiktionernas främsta kännetecken att de lättat från realiteternas värld? I andra sammanhang är detta inte det minsta kontroversiellt. Det är sällan Rödluvan eller Stålmannen beskylls för att ge folk en verklighetsfrämmande uppfattning om sådant som vargars matsmältningsapparat respektive aerodynamik och hållfasthetslära.

I vårt samhälle råder en total skitsighet runt sex. Sex är heligt och sex är snusk. Sex är den enda giltiga anledningen till familjebildningar, samt en ofta förekommande anledning till att sådana upphör. Inget av dessa mina påståenden vilar på nämnvärt forskningsstöd. Båda är en sammanfattning av talrika behandlingskontakter samt en i viss mån uppnådd livserfarenhet.

Mitt förmodande att musikkulturens omvandling upptagits på ett annat sätt än sexkulturens stärks av iakttagelser av den debatt som pågått. Här haglar invändningarna tätt. Utöver den rena moralism som krampaktigt strävar efter en återgång till flydda dar då en äkta sexualitet sågs blomma i ordnade former mobiliseras även diverse expertutsagor. Ja, orosmolnen hopas. De moralpaniska konvulsionerna strömmar genom samhällskroppen i våg efter våg. Medialt gestaltade och hämningslöst exploaterade i den rådande konkurrensen.

Varningsropen skallar från löpsedlar och i debattprogram på tv. Larm efter larm. Och chock efter chock. Människor beskrivs som utsatta för ett bombardemang av skadliga inflytelser. Värst av allt är Internet; ett Sodom och Gomorra av oceaniska dimensioner.

Det förunderliga är att hoten hela tiden förläggs till cyberrymden och andra lokaliteter utanför oss själva. Vi beskrivs som invaderade av lömska krafter vilka likt fientliga armador attackerar vår ursprungliga och sunda livsstil. Vår egen inblandning är tabu.

Det sex som för hundra år sedan hörde djävulen till har nu blivit en angelägenhet för riksdag, regering samt framför allt socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet. Dessa instanser kämpar för att återupprätta sexets förlorade oskuld. Pådrivna av en hämningslöst pragmatisk allians mellan konservativ religiositet och en föregivet progressiv feminism. Alla vill de stoppa en utveckling som gått för långt.

Det jag mest intresserar mig för i denna process är hur den kvinnorörelse som gjort markanta framsteg på åtskilliga områden hanterar frigörelsesträvanden vad gäller sexualitet. Samt hur ett jämställdhetstänkande kring förändrade sexuella uttrycksformer skulle kunna formuleras.

Än så länge ägnar sig en majoritet av så kallade genusvetare åt att uttrycka energiska förfasanden. "Kvinnliga" aspekter av ett lika verklighetsfrämmande som reaktionärt slag utgör en självklar bedömningsgrund. Men att utnämna moralism och puritanism till ett kvinnligt förhållningssätt, är inte det en av de grövsta formerna av sexism? En sexism som flertalet feminister gjort till sin grej. Här står "kvinnoförnedring" i centrum. Vari denna består förklaras sällan. Den verkar vara naturgiven. Även bland de mest konstruktionistiskt övertygade feministerna.

För närvarande är (enligt uppgift i Internet World) besökarna på porrsajter till trettio procent kvinnor. Det mest bekymmersamma mot den bakgrunden är emellertid att utbudet inte tagit större notis om efterfrågan. Den som surfar runt ett tag bland de oändligt förekommande sexstimulanserna på nätet blir strax varse en kompakt ojämlikhet. "Det manliga perspektivet" är så bedövande att det krävs viss distans för att göra det synligt fullt ut. Att det på sistone uppstått porrproduktion med feministiska förtecken är blott det undantag som bekräftar regeln.

Eftersom jag anlägger helt andra synpunkter i mitt jämställdhetsarbete än dem mainstreamfeminister lanserar ter sig könsförtrycket i mina ögon annorlunda. Jag ser fram mot den dag då virtuella gigolos fröjdar kvinnliga konsumenter i lika hög grad som de stripbrudar vilka förnöjer manliga betraktare.

Jag har försökt dra en parallell mellan två fenomen: musiklivets och sexlivets förändrade villkor. Är detta ett exempel på simpel demagogi eller kan det vara meningsfullt och tankeväckande?

Min förhoppning är att det ska uppstå en social bas för talangfulla erotikartisters insatser; en erotisk kultur värd namnet; en kultur där artisteri möter publik uppskattning och betalar sig. Trots att jag är en inbiten vänsterman har jag inga som helst betänkligheter mot att se sexutbudet allt mer kommersialiserat. Jag är spekulant på sexuella tjänster i medial form – däremot inte i omedelbar kroppskontakt. Och jag väntar ivrigt på att mer konstfulla produkter ska erbjudas.

Ulf Wideström, sexolog


Publicerad i sexologföreningens tidskrift 4/05
http://www.sexologinytt.se/4_05/10.htm

Obs om sex



Kära obsred.

I dagens program upplevde jag mig kraftigt apostroferad i det inlägg som levererades av Råland Pålsson. Som det barn av 68 jag alltjämt är och som den besjälade sexentusiast jag varit de senaste sextio åren. Den senare omständigheten har lett till att jag blivit sexolog.

Det var verkligen inte mycket RP hade att komma med. Han har uppenbarligen ägnat måttlig tid och möda åt att utveckla sina erogena zoner; både de fysiska och de andliga. I min utveckling har Marcuse inte intagit en framträdande plats. Den enda tanke lånad av honom jag hållit fast vid är att se kunskapsförvärv och vetenskapande som en emancipatorisk gärning. Och det är just emancipation, det vill säga frigörelse i form av likaberättigande, likställdhet, som varit min målsättning.

Jag är principiell motståndare till FRIHET i absolut mening. I likhet med den amerikanska filosofen J Joplin anser jag att ”freedom’s just another word for nothing left to lose”. Jag är inte negativ till utopiska tankar så länge sådana hanteras som just utopi. Jag arbetar således inte för SEXUELL FRIGÖRELSE som ett tillstånd som skulle vara uppnåeligt. Lika lite som jag tänker mig att människor skulle kunna skapa sig en tillvaro fri från arbetstvång. För mig går livet ut på att tampas med en lång rad tvång, samt att njutningsfullt glädja sig åt alla de framsteg vi kan notera på färden från nödvändighetens rike till (sic) frihetens. Det senare ser jag alltså som lika lite realiserbart som önskvärt. För att uttrycka mig programmatiskt säger jag: Leve kampen! och Lev i kampen!

Av det RP uttryckte var det bara en sak jag uppfattade som något konkret. Det var när han skåpade ut porren – rakt av. I syfte att bli mer konkret vill jag gärna visa den artikel i sexologföreningens tidskrift jag hade införd för ett par år sedan, En parallell. Där är jag en smula filosofisk. (Texten bifogas.)

Senast jag själv deltog i sexuellt utvecklingsarbete i kollektiva former var när jag i somras var med om en fyra dagars  ”sexabilityfestival” på en kursgård vid Bråviken. Jag delar inte alls många av deltagarnas föreställningar om vår tillvaros andliga dimensioner, men det bryr jag mig inte så mycket om. Jag tar tacksamt emot den kavalkad av vidgad sinnlighet som det arrangemanget innehöll.

För mig är sex sinnlighet och samspel. Och framför allt KULTUR. I ordets djupaste mening. Jag ser gärna att begrepp som används i andra sammanhang, som ”finkultur” och ”populärkultur” tas i bruk även på sexfronten. Jag råkar ha ett förflutet som teaterman av det mer avancerade slaget. Så jag tror mig veta en del om det som brukar kallas ”finkultur”. (Jag har varit lärare i dramaturgi på två scenskolor.) Jag är konsument av allsköns ”populärkultur”, inklusive porr, som jag menar mig ha god kännedom om.

Mina erfarenheter och mina ambitioner framöver gör att jag upplevde Råland Pålsson insats som nedslående. Jag kunde dock glädja mig åt att ”mitt ämne” för en gångs skull bereddes plats i sr:s utbud. Det är jag inte bortskämd med.

Finns det intresse hos er för att jag skulle komma med mer utvecklade synpunkter gör jag gärna det. Som presentation bifogar jag även en SvD-artikel som berättar om de gräsrotsaktiviteter jag höll på med för tio år sedan. Då for jag runt på gymnasieskolor och talade om porr med ungdomar. Jag har mött många tusen i besjälade samtal. (Se http://www.algonet.se/~ulfwid/rapport.htm) Det är något av det roligaste och mest givande jag gjort. Jag lärde mig mycket av det. I dag ser jag det som särskilt glädjande att det var jag och inte Roland Pålsson som stod inför eleverna.

I den händelse ni vill medverka till att sextemat förs upp till en högre nivå än den där det brukar placeras sänder jag även en populariserad version av ett sexualpolitiskt manifest med rubriken Det bubbla könsförtrycket.

Brukar obsred. svara på brev?

Ulf Wideström



Sunday, November 27, 2011

NAKENCHOCK

Brev till Stil-red.


Stil håller stilen. Min vana trogen lyssnade jag när programmet ägnades Marilyn Monroe. Stil är det kulturprogram hos sr jag uppskattar mest. Trots att jag för egen del är lika ointresserad av mode som Birgitta Stenberg. Till skillnad från övriga kulturprogram där folk brer ut sig med en massa tyckanden, något som för mig är olidligt, ägnar sig Stil åt att berätta om saker och ting. Jag lär mig mycket – inom det ämnesområde jag varit upptagen av under decennier: könslig identitetsutveckling och idealbildning. Stils historiska exposeer och fältrapporter är verkligen bildande. För varje program ökas min kompetens som begynnande etnolog.

I det senaste programmet var det en detalj som framför allt fångade mitt intresse. Det var när Karolina Ramqvist redogjorde för den NAKENCHOCK hon drabbats av då MM på bild (Krakainspirerat?) framträtt kostymerad i en tättslutande nätdräkt.

När jag får höra sådant går jag igång för fullt. Jag får så mycket vatten på min kvarn att jag storknar. Det beror minst av allt på att jag är ovan vid situationen. Nej, jag har varit med om den några tusen gånger förut. Mitt huvudintresse är som sagt könsfrågor. Därav har jag förstås haft en hel del att göra med de som kallar sig feminister; såväl teoretiskt som praktiskt.

För den intresserade ber jag att få hänvisa till bifogade text med rubriken Feministisk sexualpolitik. Den som inte orkar läsa hela kan kanske titta på ett avsnitt (mitten av sidan 4) där jag berättar om en kontakt jag haft med en genuschef. Det exemplet är för min del så talande det kan bli. Så när KR enligt min mening levererar utifrån samma princip rasslar mina gamla tolningar loss igen; alltså för tusende gången.

Att jag nu skriver till er om detta beror på att jag inte ser den här saken som en bagatell. Tvärtom, för mig är detta centralt, rent av ett spörsmål av existentiell dignitet.

Vaför då? Jo, för att jag gör den tolkningen att det är reaktioner och åsikter som de vilka ifrågavarande genuschef och KR ger prov på som utgör grundval för innebörden av "kvinnoförnedring"; ett populärt begrepp bland feminister. MM levde i skärnings- och brännpunkten för det kulturella/sociala drama könskampen innebär. Hon skars i bitar och brann upp. Jag behöver inte Oats för att få detta belyst. Jag kan se det med egna ögon.

KR traderar föreställningar om vad som är en passande kvinnlig utstyrsel. Hon hör till den sorts femister som bärs fram i media, och som använder den basen för subliminal propaganda för det typ av puritanism hon tillägnat sig.

Som väl är har feminister av det här slaget inte lyckats upprätta det monopol i det så kallade offentliga samtalet de eftersträvar. Men avvikarna är förfärligt få. Och jag är hela tiden på jakt efter sådana. För att vinna mitt gillande krävs inte att likt Mia Engberg tillverka feministisk porr. Det räcker gott med vara som Linna Johansson; en pålitlig antipuritan.

När fittstimmet kom hoppades jag att det skulle innebära en ny era inom svensk feminism. Men sedan dess har Linda Skugge ballat ur helt och hållet. Belinda Olsson har jag personligen tvingats lära känna som en gedigen puritan. Och så nu detta med Karolina Ramqvist ...

Jag ber att få det här brevet vidarebefordrat till KR, samt att få bekräftat att så skett.

Ulf Wideström, sexolog



PS. Jag vill passa på att komma med ett önskemål rörande framtida ämnen. Jag vill så gärna att ni letar upp och behandlar en kvinnlig REBELL. Gärna med fokus på hur hon ekiperat sig. Är Faithfull-kopian Kajsa Grytt det närmsta vi kan komma på svensk botten? Räcker Kollontaj (en av mina främsta inspirationer) för ett program? Hon lär ha haft en väl tilltagen garderob. Och blev nyligen föremål för en tänkvärd Obs-essä signerad Dan Jönsson.

Som tjugoåring svärmade jag förstås för Juliette Greco - en stilbildande gestalt. Idag efterlyser jag ett levande svar på Bröggers Tone. Jag föredrar att hålla mig till mina jämnåriga. Eftersom jag lider av tantskräck, lidandet är avsevärt, har jag behov av att bli presenterad för en riktigt raffig sextiplussare; en lika frigjord som upproriskt sinnlig kvinna - med estetisk talang och socialt patos. En svårfunnen kombination.


Det finns många slags kvinnor i världen.
Det vet alla som sett sig omkring.
Många går där i lyxen och flärden
ibland dyra och kostbara ting.
Det finns kvinnor i siden och sammet ...

... men den endaste KVINNA värd namnet är en gott och väl vuxen REBELL.

Joe Hill och jag gör således inte riktigt samma bedömning.

Saturday, November 19, 2011

Brev till Turteatern

Kära Turteatrare

Det gladde mig mycket att på radio få höra om ert aktuella projekt. Det finns två anledningar till att jag reagerar så. Den ena är att så långt tillbaka jag kan minnas, det vill säga sexårsåldern, har könsfrågor varit mitt största intresse. Vilket betyder att det intresset nu har hållit i sig i drygt sextio år. Den andra utgörs av att jag har ett förflutet som teaterman; av det utpräglat experimentella och avantgardistiska slaget. Jag var med om att starta och driva en fri teatergrupp i Göteborg och på åttiotalet var jag lärare i dramaturgi vid två scenskolor.

När jag för tjugo år sedan bröt upp från teatervärden beskrev jag det så här: Jag lämnar den fiktiva dramatiken till förmån för den reella. Vilket innebar att jag blev praktiserande sexolog. Den positionen medför en närkontakt med människors upplevelser och hantering av det könsliga. Sedan två år är jag pensionerad från den sysslan. Något som fått mig att överväga ett återfall i det teatrala.

Nu fantiserar jag om att omskola mig till performanceartist. När jag arbetade med teater prövade jag de flesta funktioner som finns på en teater – utom att stå på scen. Så det har jag kvar.

Det ligger förstås närmast till hands att jag går in i dramaturgrollen igen. Jag ser ett tillfälle till det genom att komma till er för att delta i resonemang kring mitt älsklingsdrama Backanterna. Enligt min mening blir Valerie Solanas med god marginal övertrumfad av Euripides vad beträffar att företa en attack på manssamhället. VS var heligt förbannad, men menadernas raseri var nog ett par snäpp värre.

Hur jag tolkar detta tror jag kan framgå av bifogade text, Min dionysiska dröm. Särskilt av slutklämmen.

Mina aktuella ambitioner är dock mer praktiska än teoretiska. Det är det jag syftar på med ”performance”. Jag råkar alltså veta en del om teater; vad det innebär av fastlagda och väl inövade arrangemang. Det jag vill pröva framöver är något annat; något lika idébaserat men mer oförutsägbart vad gäller utvecklingen i stunden.

Låt mig få exemplifiera. En bild i tidningen Fria föder ett uppslag hos mig. Där ser jag Andrea Edwards gå fram över ett torg i Kärrtorp adekvat kostymerad. Den bilden inspirerar mig till ett förslag till er. Jag ser framför mig hur jag klädd på liknande vis, men utan stövlar, det vill säga barfota och kanske en huvudbonad, jagas av en rasande och vildsint Andrea som med en piska i högsta hugg rappar till mig så ofta hon kommer åt. Jag är nog inte lika bra på att springa som hon, så lite teater får det väl bli.

I en sådan bild vill jag gärna medverka. Jag tror inte att jag behöver någon regi och jag väntar mig att Andrea är kapabel att gå på ren impuls. Kan ni göra er en föreställning om vad som avses? Och ser ni någon mening med att genomföra ett sådant projekt? För mig handlar det om att utforska vad som händer när man går över gränsen. För mig är meningen lika självklar som nödvändig.

Vill ni tala med mig om något av dess båda förslag är jag genast beredd. Jag har varit med om lite av varje förut.

Ulf Wideström


PS. Min gissning är att Inga genast skulle ha nappat på ett förslag av den här arten, och jag tror mig veta att Folke skulle ha applåderat eftertryckligt (på den tiden då han var vid god vigör). Folke var en av dem som var mest uppskattande inför mina olika former av provokationer.







Saturday, June 11, 2011

Jag tror på Dionysos


 

När jag som sjuåring började i första klass fick min mamma efter ett tag från min fröken höra: ”Ulf är väldigt duktig men han är en sån drömmare.” Denna tidiga beskrivning av min fallenhet är nog den bästa som kunnat ges.
Jag har tillbringat oändlig tid i drömlandet sedan jag var sju. Idag när jag som nybliven pensionär har få förpliktelser ligger fördelningen mellan närvaro i verkligheten och i drömmarnas land ungefärligen på samma nivå.
Mina drömmar har allt mer kommit att anta politiska dimensioner. Min främsta inspiration i det avseendet är ett antikt grekiskt drama, Euripides Backanterna. Där finner jag allt jag kan önska mig av drömanalys och gestaltning.
Jag har ett färskt exempel på hur jag praktiserar detta. För ett par veckor sedan hände det osannolika att jag över nätet blev uppsökt av en ungdomsförälskelse. Damen ifråga var för fyrtiofem år sedan en tjej jag träffade i Paris – hur romantiskt som helst. Vi hade några veckor ihop innan hon for tillbaka till Sydafrika där hon även idag hör hemma.
Som den oförtrutne entusiast jag är välkomnade jag hennes kontakt med en fantasi om hur vi skulle kunna fira en reunion. Jag berättade om hur jag såg oss båda ta in på ett hotell i Amsterdam för att i en Bed-in celebrera de föregångare, Lennon och Ono, som gjorde detta för jämnt fyrtio år sedan. Vi skulle också bjuda in pressen. Motivet för en sådan åtgärd menade jag främst kunde bestå i en vuxen vision av såväl ett bättre förhållande mellan könen som en bättre värld. Jag anser nämligen dessa båda aspekter av vår tillvaro vara fundamentalt, intimt och synnerligen komplicerat förbundna.
På sextiotalet drömde jag som så många andra om: PEACE, LOVE and UNDERSTANDING. Men jag var aldrig någon hippie. Jag har alltid varit negativ till droger andra än alkohol. Och jag var på den tiden övertygad revolutionär tillhörande en krets av ”kamrater” vars allmänt puritanska förhållningssätt jag dock inte delade.
Mina drömmar svävar fritt över tidens gång. Jag står lika nära Euripides som minnet av en tjej i Paris -64. Fick jag kontakt med den förstnämnde tror jag att vi skulle finna varandra på ögonblicket. Den senare tackade emellertid nej till erbjudandet om att i form av brevväxling bli delaktig i min fantasivärld, med motiveringen: ”We are not on the same wavelength.” Hon klippte kontakten på direkten.
Jag har hur många erfarenheter som helst av uteblivna möten av just den anledningen. Jag vet så väl att mina drömmar hör till det mest kulturfrämmande man kan föreställa sig. De avviker från allt vad omgivande och aktuella realiteter innebär; något som ligger i sakens natur. Men är inte det vad drömmar är till för?

Som väl är inskränker sig mina kontakter med det dionysiska inte helt och hållet till drömvärlden. Jag har varit med om att drömmen tagit påtaglig gestalt vid några tillfällen; när jag deltagit i ravefester. Vid en av dessa förvånade jag mig själv över vilken energinivå jag kunde nå upp till. Den stegvisa upptrappning som en tillställningen av det slaget ger möjlighet till kan ske utan någon som helst tillförsel av kemiska preparat – varken alkohol eller annat. Det räcker med musiken och en långsam stegring i form av en helt personligt utförd dans vars energiflöde böljar från det knappt märkbara till det maximala; i en oreglerad böljegång. Upp och ner, natten igenom.
En sådan natt var jag på benen fram till över åtta på morgonen. Då ställde jag mig i köket och bredde mackor åt ungdomarna. Jag tror att jag då gjorde visst intryck på dem som inte kommit i närheten av halva min ålder och som i många fall knappt orkade resa sig från golvet.
Jag hörde ingen som kallade mig rave-farfar, något som kunde varit på sin plats och inte besvärat mig. Tvärt om. Jag markerade gärna min mogenhet. Jag upplevde en intensiv gemenskap med Kadmos och Teiresias – trots att jag inte var utrustad med vare sig thyrsosstav eller leopardskinn; de attributen bar jag inombords. För min inre blick möttes i den stunden den prosaiska syn som i morgonljuset framträdde i industrilokalen mina mest poetiska visioner. Jag var inte i Kithairons berg utan på Eriksberg, som förr var ett varv. Men det kvittade lika. Det var ju VERKLIGT.
En annan gång hade jag min dotter med på partyt. Hon pallade inte lika länge som jag. Hon var ursäktlig i egenskap av småbarnsmamma. En sådan har snäva marginaler vad gäller nattsudd. Hon behövde vid fyrasnåret gå och knyta sig i det backroom jag förfogade över i de lokaler jag då tillhandahöll för diverse utsvävningar.
På ett annat ställe i stan drev jag i flera år en synnerligen konstnärlig svartklubb. Jag möter tjugo år senare folk på gatan som frågar mig: Ska du inte starta något nytt? Men det ska jag inte, det vill säga av det slaget. Jag ska starta annat.
En av de saker jag uppskattar mest vid rave-arrangemang är att killa och tjejer inte uppträder i PAR lika krampaktigt som annars. De rör sig friare på dansgolvet. Fem tjejer dansar med varann, och strax därintill sju killar – plus en massa andra konstellationer. Det är det jag behöver se. ”Parigheten” står mig upp i halsen.
Jag hyllar utlevelsen, ruset och extasen. Men det krävs att några hundra människor söker detta tillsammans för att det ska komma till stånd. Att en sådan sammankomst blir ”olaglig” är näst intill oundvikligt. Penteus har sett till att allt vad tygellöst är är förbjudet; i Thebe och i Göteborg. Penteus förmådde dock inte tygla alla invånare i sitt rike. Kvinnor och slavar rådde han inte på. Desto bättre lyckades han med förmenta nutida svenska kvinnoföreträdare. Dem håller han i stramt koppel. De ger skall vid varje hans kommando.
Euripides har visat vilka fasansfulla följder en sådan ordning leder till. För min del vill jag inte betona den gruvliga hämnd Dionysos utmäter för dem som inte insett FESTENS nödvändighet. Jag är inte hämndlysten.
Min tolkning är att konflikten i sig – den mellan inskränkt puritanism och livsbejakelse – har en inneboende automatik enligt principen: synden straffar sig själv. I det här fallet består synden i moralism.
Som jag sagt ett par tusen gånger förut ser jag dagens svenska mainstreamfeminister som könskampens trojanska femtekolonnare. Att de har den funktionen är inte största problemet – det består i att så många anammar deras förkunnelse.
Jag ser oändligt mycket som står mellan mig och min dionysiska dröm. Feministiska puritaner är bara ett moment. Ett långt värre hinder utgörs av den MANSKULTUR vårt samhälle i allt väsentligt präglas av: Penteus själv. Han är fienden – inte feministerna.
Den dag feminister genom Dionysos trolleri grips av sant raseri som får Valerie Solanas attacker att framstå som rena barnleken – då… Ja, då slits Penteus huvud från hans hals, och hans egen mor kan mycket väl tänkas utföra den manövern. Jag kommer inte när det händer att beklaga att hans lemmar och inälvor kastas ut i buskar och snår, och jag kommer inte att hjälpa Kadmos att samla upp dem.
Jag kommer att dansa över Penteus ruttnande kvarlevor. Om de jag tidigare sett som dumfeminister vill förena sig med mig i den dansen tror jag att jag kan bli till en väl fungerande kavaljer.
Ulf Wideström

Mejl till Calle

Tack igen för i natt. Du frågade mig om jag fortsatt med teater. Det har jag alltså inte. (Jag brukar beskriva det som att jag lämnat den fiktiva dramatiken till förmån för den reella genom att bli sexolog.) Men din insats kan ge anledning till ett återfall. Jag berättade om en nattlig föreställning jag varit med om att göra. Den hette NATTSPEL och var en synnerligen fri bearbetning av Euripides Backanterna. Jag har länge svärmat för det dionysiska.

Det jag var med om i natt väckte nya tankar. Tänk om, tänkte jag, det här kan uppstå en förbindelse till mina gamla grejer; dem jag ruvat på i decennier. För att förklara vad det handlar om sänder jag dig en text jag använt i lite olika sammanhang. Om du läser den får du nog en viss uppfattning om vad jag är ute efter.

Rent konkret kan det handla om att jag som dramaturg (som är min teatermässiga identitet) vill medverka till att RABALDER invecklar sig i ett dionysiskt oratorium – baserat på Backanterna. Jag tror jag har kvar lite kontakter från teatertiden, som kan funka.

Jag förutser dock ett viss ABER i en eventuell kontakt med RABALDER. Det handlar om snällhet. Jag är inte särskilt snäll; på det politiska planet (politik i djupaste mening; utanför det parlamentariska.) Jag syftar till att åstadkomma RABALDER av det mest kvalificerade slaget; rent socialt; jag vill vara utmanande. Du talar om det fauniska. Det ligger, vad jag förstår, ganska nära det dionysiska. Kanske med den skillnaden att mansgestalterna i den dionysiska kulten, som jag vill ha den, är lika läckra som de kvinnliga. Jag söker en motpol till faunen; en tillbedjansvärd Adonis. Ett annat manligt identifikationsobjekt än Clintan. (I förhållande till Clintan, som jag mår dåligt av, har alltid Anthony Perkins varit min favorit.)

Den här skillnaden kom till konkret uttryck vid nattens föreställning. Där ansträngde tjejerna sig för att bli till lockande uppenbarelser genom att sväva ut som älvor. Men grabbarna gjorde sig ganska fula – med undantag för den basspelande Näcken.

Du ser med vilken inlevelse och frenesi jag ägnar mig åt detta. Det beror på att det berör mig så starkt och på att jag vill göra något mer av min berördhet. Det är ju detta jag brinner för!

Ulf


PS. Mitt resonemang om manlighet får mig att vilja sända dig en ytterligare text.
PPS. Om du låter de här texterna cirkulera bland körmedlemmarna kunde det kanske leda till att några uppmuntras till att vara mindre snälla och en aning mer farliga.


Thursday, June 9, 2011

ÖPPET BREV TILL ELIN

ÖPPET BREV TILL ELIN

Nu söker jag dig i ett lika akut som icke på minsta vis tidsbundet ärende. Det handlar om mina senaste intryck av performance. Ett konstnärligt uttryck med vilket jag först nyligen satt mig i närkontakt.

Jag har tidigare sett dig vid diverse tillsällningar hos SUB BAU. Vid de tillfällena var Johan Nordqvist min närmsta anknytning. Med honom har jag jobbat i den period på åttio-nittiotalen då jag arbetade med avantgardistisk teater. (Var du någon gång på TEATERKOMPANIET?)

Senast jag såg dig var på Världskulturmuseet. Då såg du ut att hålla dig i bakgrunden och du verkade mest ägna dig åt att tala i mobilen. Tog du del av några av de begivenheter som erbjöds under festivalen?

Ett av dem har jag ett intensivt behov av att tala om med dig. Det handlar om det inslag då en kinesisk kvinna gjorde ett framträdande naken på ett bord. Att den performanceinsatsen väckte så starka känslor hos mig förvånar mig. Det är rent av ett mysterium. Jag begriper mig inte på mig.

Min relation till nakenhet i olika sammanhang är omfattande. Så här på sommaren uppsöker jag alltid badställen där jag möter andra som heller inte vill bada påklädda. Jag har en gång varit på semester i det franska Cap d’Agde och där umgåtts med tiotusentals nakna människor. Det är sånt jag gillar. Trots att jag föredrar att vara bland stammisarna ute på Kalven vid Särö västerskog. Där finns mina jämnåriga meningsfränder; vad gäller avsaknad av kostymering vid bad. (Att jag som praktiserande sexterapeut är rätt van vid intimiteter är här trivialt.)

Det har nått mig, utan att jag tog mig dit, att du i en konstmiljö framträtt oklädd. Det intresserar mig oerhört. Alingsås kan tyckas nära men jag kom aldrig iväg. Så är det oftast med mina föresatser på det konstnärliga området.

Min främsta minnesbild av dig (från SUB BAU) är att se dig iklädd sjuksköterska uniform (av ett mindre reglementsenligt slag än den min mamma bar). Att du från den utgångspunkten skalat av ett etablerat socialt hölje är något jag inte annat än kan applådera.

I mer än femtio år har jag ägnat mig åt att medverka i kroppslig frigörelse. Framför allt i förbindelse med sex. (De ”feministiska” antiporrkämparna har givetvis varit mina mest uttalade motståndare).

När jag nu – i djupet av hela min själ – konfronteras med en situation jag inte kan utröna söker jag din hjälp. Vill du bistå mig i en undersökning av vad som hände med mig då jag blev vittne till en performance där en kvinna naken bredde ut sig över och under ett bord? Inför publik. Jag ser den relationen som det centrala. Hade vi alla på läktaren samtidigt anmanats att ta av våra kläder hade saken kommit i ett annat läge. Förstås.

Jag är, som synes, helt förvirrad inför dessa frågor och ber dig om hjälp att få dem behandlade. Eventuellt för att erbjuda en fortsättning bland konststuderande i Umeå.

Jag har ett utpräglat politiskt perspektiv. Jag presenterar mig ofta som ett barn av 68. Jag är konsekvent rebell. Och förkämpe för sexuell frigörelse. Särskilt för kvinnor. Eftersom jag ser mig som jämställdhetsaktivist. Något som alltså fört mig i intensiva konflikter med ”feminister” som jag betraktar som merendels rysligt dåliga feminister i allt som har med kropp, kön och sex att göra.

Ulf


PS. Vad jag förstår har Joakim Stampe beskyllt mig för att vara behäftad med ett uppblåst ego. Min egen diagnos är den motsatta: Jag behöver pumpa upp mig mycket mer om jag ska nå politisk relevans.