Det dubbla könsförtrycket

Det dubbla könsförtrycket

 

Det har talats en del om "tokfeminism" på sistone. De riktiga feministerna har kallat den extrem. Men är den inte istället mainstream?

Den aktuella diskussionen handlar inte som förut om hela lönen och halva makten utan om kön i en djupare mening. Så låt oss reflektera en smula kring kön och sex. Utifrån två belysande jämförelser.

Förr i tiden bedrev välgörenhetsdamer ett energiskt hjälparbete för att göra tillvaron lättare för de allra fattigaste. Att de insatserna var av nöden i den allra bokstavligaste mening är en självklarhet. Lika självklart som att ideellt arbete vid kvinnojourer är av största betydelse för att skydda de kvinnor som drabbas av mäns våld.

Det finns emellertid en ytterligare parallell att dra mellan dessa verksamheter. I båda fallen är aktivisterna ute i mer än ett ärende.

Artonhundratalets välgörenhetsdamer ville utöver att lindra nöden för de fattiga även göra dem mer intresserade av Gud och Jesus.

ROKS syftar inte endast till att organisera arbetet vid kvinnojourer. ROKS missionerar även för sin speciella sexualsyn – en mission som mött starkt gensvar i politiska kretsar samt i statliga och kommunala verksamheter. Jag nöjer mig här med att illustrera med tre exempel på tokfeminismens yttringar.

1. I mars 2003 (på den internationella kvinnodagen) undertecknar ett femtiotal feministister ett upprop där porrtittare likställs med fascister (DN 8/3 -03).

2. Ett flertal kommuner har bestämt att arrangemang som innefattar hyra av konferensfaciliteter samt övernattningar endast ska förläggas till "porrfria" hotell.

3. I februari 2005 meddelar det Nationella sekretariatet för genusforskning att regeringen anslagit två och en halv miljon för att motverka "sexualiseringen av det offentliga rummet". Det framgår klart att ifrågavarande sekretariat är en del av propagandaapparaten.

Allt detta är tillämpningar av ROKS-politik. Så vad med extremism?

 

Den som inte lagt märke till att vi lever i ett manssamhälle är illa orienterad. Men det är inte hela saken. Det finns en ytterligare omständighet att beakta. Och det är att i vårt samhälle hålls könsligheten som sådan i strama tyglar.

Mot den bakgrunden finns det skäl att betona att termen könsförtryck har två innebörder. Tyvärr har feminister med såväl vänster- som högerkulör sett på saken med endast ett öga.

För att ge en bild av de sammansatta förhållandena har jag gjort ett enkelt fyrfältsdiagram. Det utgörs av två korsande axlar. Längs y-axeln anges en gradering som återspeglar den utveckling vårt samhälle genomgått. Längs x-axeln befinner sig de karakteristika som få feminister upptäckt: graden av själva könslighetens befrielse.

 

De ROKS-idéer som kommit att bli vägledande vilar på en endimensionell beskrivning. Könsrelationer är dock mer än maktförhållandet mellan kvinnor och män. Ett mer ambitiöst studium av kön räknar med två dimensioner.

Den som förmår se kön ur fler aspekter upptäcker att vårt samhälle beträffande synen på sexualitet kan inordnas på en skala med fyra steg, x-axeln. De är: repressiv, restriktiv, tillåtande och stödjande.

Längs y-axeln befinner vi oss i position tre på vandringen från "mansvälde" via "elementära rättigheter för kvinnor". Vi är framme vid "jämställdhetssträvanden".

Den som förmår pejla in koordinaterna x = restriktiv och y = jämställdhetssträvanden förvånas inte över det genomslag ROKS-filosofin uppnått.

En framtida klokfeminism kommer att vara kapabel att föreställa sig, och framför allt praktiskt hantera två dimensioner av könsförtryck: förtycket av kvinnor – liksom förtycket av kön.

 

Ulf Wideström, sexolog

Maj 2005

 

 

I ett försök att få Aftonbladets debattsida att ge plats för mitt budskap sände jag dem nedanstående tolkningsmanual.

  

Om ni är intresserade av min medverkan kanske jag per telefon kunde förklara hur jag tänker mig att bilden kan utvecklas.

Låt oss för kommunicerbarhetens skull beteckna x-axelns skalsteg med 1, 2, 3 och 4. Samt y-axelns med A, B, C och D.

Vårt svenska samhälle hamnar på 2C. Den fortsatta färden är tänkt att nå fram till det Utopia som är beläget vid 4D.

När jag leker med dessa symboler placerar jag självfallet Iran på 1A. Samt Kina och Sydafrika på 1B. Mitt intryck är att det i dessa båda länder under senare år skett avsevärda framsteg vad gäller kvinnors ställning i samhällslivet i stort. Men att det puritanska förhållningssättet till sexualitet inte förändrats i nämnvärd grad. Vilket bland annat fått till följd att arbetet med att bekämpa spridning av HIV/AIDS har mött starkt motstånd.

Danmark hamnar i ett mellanläge på 2,5C, dvs mittemellan Restriktiv och Tillåtande. Jag ska förklara vad jag menar med detta genom att välja den bland vänsterfeminister synnerligen populära kampanjen "porrfria hotell". Min gissning är att en kampanj av det slaget skulle få väldigt dåligt gehör i Danmark. Den politiken kan nog sägas uttrycka den svenska folksjälen.

Mina intryck av brasiliansk kultur är hämtade från media samt från mina nära kontakter med brasilianska kvinnor här i Göteborg. Dessa erfarenheter får mig att lägga Brasilien på 3B. Jag är helt klar över det brasilianska samhällets stenhårda machomentalitet. Och brasilianska kvinnors måttliga framgång i att utveckla andra former av kvinnorörelse än den med rumpan.

Dessa lösa tankar levereras som inspiration till en talangfull tecknare som eventuellt kan göra något av dem.

AB-läsarna bör uppmanas att leka vidare och föra in sina skattningar av ytterligare länder och miljöer i bilden.

Ulf Wideström

KÖNSFÖRTRYCK

- två skilda dimensioner

 

 

 

                                                                       Jämställdhet  (D)

 

 

                                                                       Jämställdhetssträvanden  (C)

Könslighetens allmänna ställning

-------------------------------------------------------------------------------------

 

Repressiv (1)            Restriktiv (2)             Tillåtande (3)            Stödjande (4)

 

 

                                                                       Elementära rättigheter för kvinnor  (B)

 

                                               Mansvälde (Androkrati)  (A)

 

                   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det dubbla könsförtrycket

KÖNSFÖRTRYCK

- två skilda dimensioner

 

 

 

                                                                                                                                                                    Jämställdhet  (D)

 

 

 

                                                                                                                                                                    Jämställdhets-

                                                                                                                                                                    strävanden  (C)

 

Könslighetens allmänna ställning

 

Repressiv                (1)                                Restriktiv (2)                                    Tillåtande (3)                                   Stödjande (4)

 

 

                                                                                                                                                                    Elementära

                                                                                                                                                                    rättigheter

                                                                                                                                                                    för kvinnor  (B)

 

 

 

                                                                                                                                                                    Mansvälde

(Androkrati)  (A)

 

                                                      

 

	Relationer mellan könen

 

 

 

 

 

 

 

 

En allomfattande sekt

Per Svenssons anmälan av Dan Josefssons bok om den samhälleliga hanteringen av fallet Quick är kuslig läsning (AB 4/11). Särskilt sista meningen. Där PS manar till ”självrannsakan”. PS har all anledning att företa en sådan. Men det kusliga är att hans uppmaning i mina öron låter som den tjuv som ropar: Ta fast tjuven.

Jag minns nu inte längre om det var under PS:s egid på Expressen som följande inträffade. Det kan ha varit tidigare. Men det saknar betydelse. En medarbetare där förslog att det skulle inledas en diskussion om psykoanalysens giltighet. Det förslaget möttes av en drapa från Niklas Rådström som inte står Åke Gren långt efter. Och det är just den typen av reaktioner från kulturknuttar i gemen jag kunnat iaktta under flera decennier – så snart ett ifrågasättande av freudianska teser kommit i dagen.

Själv har jag en konkret erfarenhet. Den härrör från tidigt nittiotal och föranleddes av att jag sänt en debattartikel till kulturredaktionen på GP med rubriken Freud i fara. (Se http://www.algonet.se/~ulfwid/fr-i-fa.htm) Utöver den sedvanliga refuseringen stod redaktionen även till tjänst med en bedömning av min psykiska status. På grundval av insänd text diagnostiserades jag som ”självdestruktiv”.

När jag inte fick möjlighet till den publicering jag först önskat mig vände jag mig till den lilla institutionstidning som fanns på psykologen vid Göteborgs universitet (där jag genomgått diverse utbildningar). Mitt manus råkade dock ut för att trots upprepade leveranser ”komma bort”. De psykoanalytiskt troende har uppenbarligen väl uppövade förträngningsmekanismer. Det tog fem år innan artikeln fanns med i bladet, och då med en av redaktionen författad försmädlig ingress.

Det är nu många år sedan jag slutade läsa Expressen – främst av den anledningen att PS lyckades förändra kultursidan från att ha varit klassiskt liberal till att bli rent borgerlig. Därför vet jag inget om huruvida den påbjudna ”självrannsakan” kan ha inletts. Men jag skulle bli ytterst förvånad om så var fallet.

Utöver dessa exempel på hämningslös tillbedjan av freudiansk auktoritet bland kulturknuttar har jag genom åren tyckt mig se detta upprepas i det oändliga. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta undantag – men förgäves.

Jag kan därför inte finna annat än att den sekt som beskrivs av PS innefattar så gott som hela den så kallade kultureliten. Att den inom sig rymmer större delen av psykoterapeutkåren är välkänt. När socialstyrelsen för en del år sedan skickade ut en enkät till de psykoterapeuter till vilka det utfärdats legitimation i psykoterapi svarade nio av tio utövare att de bekände sig till den psykoanalytiska skolan, i en eller annan form.

Sedan dess har vi fått KBT och lite annat. Men någon egentlig uppgörelse med freuderiet låter vänta på sig.

 -------------------------------------

PS. Eftersom jag inte har tillstymmelsen till forskarambition har jag inte sparat på referenser. Jag nöjer mig med minnesbilder. Som dock börjar flagna. Jag kommer till exempel inte länge ihåg namnet på den svenske författare (Lennart nånting på H, med uppväxt i Afrika) som dristade sig att svära i kyrkan. Det jag syftar till är att väcka intresse hos en sociolog, idéhistoriker eller pressforskare för att gräva i den här dyngan.

PPS. Vad jag kunnat se svärmar Dan Josefsson för en nyfreudiansk riktning som går fram under beteckningen ”anknytningsteori”. (Mitt intryck är hämtat från Bowlbys En trygg bas, som är den enda bok i ämnet jag läst. Och det var länge sen.)

 

8 mars

För mig har 8 mars i väldigt många år varit en tagg i hjärtat. Det beror på att jag upplevt dem som i sammanhanget framträtt i media med anspråk på att vara feminister för mig framstått som förfärligt dåliga sådana. Så dåliga att jag sett dem som rent skadliga ur jämställdhetssynvinkel. En av de erfarenheter jag bär med mig är från den tid, för dryga tio år sedan, då jag for runt på gymnasieskolor för att tala om sex med ungdomar. Jag har talat med många tusen. Då fick jag ofta höra de tjejer jag uppfattade som de mest alerta, insiktsfulla och välformulerade inleda sina uttalanden med: ”Jag är verkligen ingen feminist, men…”

Det de därefter gav uttryck för var för mig det mest hoppingivande jag mött vad gäller kvinnofrigörelse. Eftersom jag är en besjälad jämställdhetsaktivist har dessa intryck varit min främsta inspiration. Jag har haft ett oändligt behov av sådant efter alla nedslående kontakter jag haft med dem jag allt efter omständigheterna kallar mediefeminister, mainstreamfeminister eller vulgärfeminister; värst har det varit med vänsterpartistiska feminister. Vilket smärtat mig i särskilt hög grad eftersom jag är en outtröttlig vänsterman.

När jag fick höra Tiina Rosenberg förklara Fi:s valresultat 2006 med Evin Rubars beramade avslöjande av mentaliteten inom ROKS – då kunde jag knappt tro mina öron. Och när jag långt senare, i ett direkt möte med TR hade tillfälle att förhöra mig om hon menat allvar med sin valanalys, fick höra henne förneka att hon gjort detta uttalande, brast det för mig. Därefter har jag inte kunnat se Fi som något annat än en samling politiska idioter. Att Gudrun Schyman återigen vill ställa sig i spetsen för denna sammanslutning ser jag som symtomatiskt. Problem med återväxten är uppenbara. Unga tjejer lär knappast utgöra en rekryteringsbas i nämnvärd omfattning. Min spådom är att Fi går mot att bli en ren tantgrej.

"Sexuell" kultur

 

Mejl till radioprogrammet Kaliber 

Med anledning av en hovrättsdom som lär bli uppmärksammad och omdiskuterad vill jag höra av mig till er. Först och främst vill jag givetvis plädera för att ni engagerar er, inte bara i det här enskilda fallet utan än mer på ett översiktligt plan; frågan om vilken ”kultur” som är rådande i juristkretsar vad gäller synen på kön och ”sex” – rent allmänt. (Jag gör här bruk av citations tecken på två olika vis. Det senare tänker jag pröva att hålla fast vid i den text som följer. Avsikten med detta hoppas jag så småningom ska framgå.)

För det andra vill jag presentera mig själv som en eventuell resurs i det arbete jag vill inspirera er att inleda. Jag gör det genom att visa er ett par löst anknutna snuttar jag skrev i går kväll; i ett tillstånd av yttersta uppbragdhet. Formuleringarna är förmodligen präglade av detta.

1.     Är det gärningsmannens avsikt med en viss handling som avgör huruvida den är att betrakta som ”sexuell”?

2.     När en kvinna blir utsatt för ett sexuellt övergrepp vad gör det då för skillnad – framför allt för henne – om förövaren är ute efter att tillfredsställa egna "sexuella behov" eller om han har andra bevekelsegrunder? Kan någon annan än medlemmarna i hovrätten anse att det har någon som helst betydelse? Skulle det vara så illa att mannen med sitt övergrepp ger uttryck för anspråk på att ha kontroll över hennes göranden, är detta då att betrakta som en förmildrande omständighet? För mig framstår en sådan omständighet som synnerligen försvårande. Och som bör leda till extra allvarlig påföljd.

3.     Jag är inte alls insatt i ifrågavarande fall. Jag vet inget om huruvida gärningsmannen tillhör en annan kulturkrets än den helyllesvenska. I den händelse detta skulle gälla har i liknande situationer det sedan en tid förts in i juridiken att man är skyldig att beakta så kallade hedersaspekter – inte för att mildra påföljder utan för att skärpa sådana.

4.     Många våldtäkter begås av män som inte omedelbart är ute efter att tillfredsställa ”sexuella behov”. Motivet är ett annat: det handlar om att straffa och att skända, inte främst en viss individ utan istället hela den GRUPP av människor offret tillhör. Det mest skändande dessa män känner till är inte att pissa eller skita på den de ger sig på. Nej, det är att utföra en ”sexuell handling” gentemot en kvinna. Helst en smärtsam sådan och gärna inför kvinnans barn och andra närstående. Då blir skändningen maximal.

 

5.     Männen själva talar ofta om att ”straffknulla”. Alltså inte om att leva ut sina ”sexuella” lustar. De manifesterar i situationer av det här slaget inte alls någon slags uppdämd kåthet.

 

6.     De som undersökt ett antal fall av gruppvåldtäkter har funnit att en eller annan av de deltagande männen haft svårigheter (”hålla ribba”) att utföra de handlingar en anförare av gruppen anbefallt. Gruppen har då hetsat den svagpresterande till att någorlunda synbart uppfylla sin plikt inom den manliga gruppgemenskapen.

 

7.     Att ”inspektera” en ung kvinnas jungfrudom är inget som är förbehållet andra kulturer än den svenska. I det nutida Sverige tillämpas vanligen inte handgriplig inspektion (som för övrigt är helt illusorisk; saknar all giltighet). Det tar sig bara andra uttryck – men den underliggande föreställningen om kvinnlig ”renhet” är alltjämt densamma. Om detta har jag haft tillfälle att samtala med många tusen ungdomar under de tio år då jag for runt på gymnasieskolor för att tala om ”sex”. Jag vet en del om vilka stämningar som råder. Och jag minns framför allt en återkommande kommentar från tjejerna: ”Det är inte killarna som är värst när det gäller att kalla någon HORA…”

 

Som jag ser det är det alltså i det här klimatet som våra domstolar verkar. Offentligen med den uppgivna funktionen att motverka kvinnofientliga attityder. Men i realiteten i väl så hög grad med den funktionen att upprätthålla traditionella föreställningar om vad ”manlig” ära förpliktigar till samt vad ”kvinnlig” renhet villkoras med. Jag kommer alltid att minnas en replik från en ung grabb: ”Ja, men det är väl inte så konstigt. Man vill väl inte ha ett äpple som någon annan bitit i.”

Oj, oj, oj, vad jag är arg! Fem års pensionärstillvaro har inte nämnvärt mildrat mina reaktioner på händelser som denna. För mig handlar detta minst av allt om några enskildheter. Vilka mönster som nu ger sig till känna är alltså det jag nu föreslår Kaliber att avtäcka. I den händelse ni vill undersöka om jag på något vis kan bidra gör jag det så gärna.

Som presentation bifogar jag en tretton år gammal SvD-artikel som på en punkt tangerar det aktuella temat. Dessutom vill jag peka på en liten grej på min hemsida där jag försöker uppmärksamma den brist på ”sexuell” vaksamhet jag menar att journalistkåren, rent generellt, kännetecknas av. (http://www.algonet.se/~ulfwid/journal.htm)

Media exploaterar gärna folks ”sexintresse” på det mest vulgära och primitiva sätt man kan föreställa sig. Men iakttar på det hela taget en sträng ”sexuell” avhållsamhet då det gäller någon som helst analys.

Menar

Ulf Wideström
 

 

 

TVÅ VETENSKAPER

 

Det synnerligen informativa teveprogrammet LÖNESÄNKARNA ger mig anledning till en reflektion. Eftersom jag saknar ekonomisk bildning vill jag vara försiktig med bedömningar på det området. Men det slår mig att det kan finnas skäl att dra vissa paralleller till det område där jag anser mig ha god orientering – könskunskap (en egen beteckning, i brist på en etablerad). Det slår mig att nationalekonomi ser ut att uppvisa påtagliga likheter med så kallad genusvetenskap. Båda fenomenen är mer ideologibaserade än faktabaserade. Vad gäller genusvetenskap menar jag mig ha god grund för det påståendet. En annan likhet mellan dessa båda ”vetenskaper” är att de i anmärkningsvärd grad undantas från återkommande granskning och diskussion. Särskilt gäller detta om genusvetenskap som närmast kan liknas vid en helig ko som obekymrat kunnat lägga sig tillrätta i medielandskapet, idisslande sina ogrundade teser.