ÖPPET BREV TILL ELIN

ÖPPET BREV TILL ELIN

Nu söker jag dig i ett lika akut som icke på minsta vis tidsbundet ärende. Det handlar om mina senaste intryck av performance. Ett konstnärligt uttryck med vilket jag först nyligen satt mig i närkontakt.

Jag har tidigare sett dig vid diverse tillsällningar hos SUB BAU. Vid de tillfällena var Johan Nordqvist min närmsta anknytning. Med honom har jag jobbat i den period på åttio-nittiotalen då jag arbetade med avantgardistisk teater. (Var du någon gång på TEATERKOMPANIET?)

Senast jag såg dig var på Världskulturmuseet. Då såg du ut att hålla dig i bakgrunden och du verkade mest ägna dig åt att tala i mobilen. Tog du del av några av de begivenheter som erbjöds under festivalen?

Ett av dem har jag ett intensivt behov av att tala om med dig. Det handlar om det inslag då en kinesisk kvinna gjorde ett framträdande naken på ett bord. Att den performanceinsatsen väckte så starka känslor hos mig förvånar mig. Det är rent av ett mysterium. Jag begriper mig inte på mig.

Min relation till nakenhet i olika sammanhang är omfattande. Så här på sommaren uppsöker jag alltid badställen där jag möter andra som heller inte vill bada påklädda. Jag har en gång varit på semester i det franska Cap d’Agde och där umgåtts med tiotusentals nakna människor. Det är sånt jag gillar. Trots att jag föredrar att vara bland stammisarna ute på Kalven vid Särö västerskog. Där finns mina jämnåriga meningsfränder; vad gäller avsaknad av kostymering vid bad. (Att jag som praktiserande sexterapeut är rätt van vid intimiteter är här trivialt.)

Det har nått mig, utan att jag tog mig dit, att du i en konstmiljö framträtt oklädd. Det intresserar mig oerhört. Alingsås kan tyckas nära men jag kom aldrig iväg. Så är det oftast med mina föresatser på det konstnärliga området.

Min främsta minnesbild av dig (från SUB BAU) är att se dig iklädd sjuksköterska uniform (av ett mindre reglementsenligt slag än den min mamma bar). Att du från den utgångspunkten skalat av ett etablerat socialt hölje är något jag inte annat än kan applådera.

I mer än femtio år har jag ägnat mig åt att medverka i kroppslig frigörelse. Framför allt i förbindelse med sex. (De ”feministiska” antiporrkämparna har givetvis varit mina mest uttalade motståndare).

När jag nu – i djupet av hela min själ – konfronteras med en situation jag inte kan utröna söker jag din hjälp. Vill du bistå mig i en undersökning av vad som hände med mig då jag blev vittne till en performance där en kvinna naken bredde ut sig över och under ett bord? Inför publik. Jag ser den relationen som det centrala. Hade vi alla på läktaren samtidigt anmanats att ta av våra kläder hade saken kommit i ett annat läge. Förstås.

Jag är, som synes, helt förvirrad inför dessa frågor och ber dig om hjälp att få dem behandlade. Eventuellt för att erbjuda en fortsättning bland konststuderande i Umeå.

Jag har ett utpräglat politiskt perspektiv. Jag presenterar mig ofta som ett barn av 68. Jag är konsekvent rebell. Och förkämpe för sexuell frigörelse. Särskilt för kvinnor. Eftersom jag ser mig som jämställdhetsaktivist. Något som alltså fört mig i intensiva konflikter med ”feminister” som jag betraktar som merendels rysligt dåliga feminister i allt som har med kropp, kön och sex att göra.

Ulf

PS. Vad jag förstår har Joakim Stampe beskyllt mig för att vara behäftad med ett uppblåst ego. Min egen diagnos är den motsatta: Jag behöver pumpa upp mig mycket mer om jag ska nå politisk relevans.