Tack igen för i natt. Du frågade mig om jag fortsatt med teater. Det har jag alltså inte. (Jag brukar beskriva det som att jag lämnat den fiktiva dramatiken till förmån för den reella genom att bli sexolog.) Men din insats kan ge anledning till ett återfall. Jag berättade om en nattlig föreställning jag varit med om att göra. Den hette NATTSPEL och var en synnerligen fri bearbetning av Euripides Backanterna. Jag har länge svärmat för det dionysiska.
Det jag var med om i natt väckte nya tankar. Tänk om, tänkte jag, det här kan uppstå en förbindelse till mina gamla grejer; dem jag ruvat på i decennier. För att förklara vad det handlar om sänder jag dig en text jag använt i lite olika sammanhang. Om du läser den får du nog en viss uppfattning om vad jag är ute efter.
Rent konkret kan det handla om att jag som dramaturg (som är min teatermässiga identitet) vill medverka till att RABALDER invecklar sig i ett dionysiskt oratorium – baserat på Backanterna. Jag tror jag har kvar lite kontakter från teatertiden, som kan funka.
Jag förutser dock ett viss ABER i en eventuell kontakt med RABALDER. Det handlar om snällhet. Jag är inte särskilt snäll; på det politiska planet (politik i djupaste mening; utanför det parlamentariska.) Jag syftar till att åstadkomma RABALDER av det mest kvalificerade slaget; rent socialt; jag vill vara utmanande. Du talar om det fauniska. Det ligger, vad jag förstår, ganska nära det dionysiska. Kanske med den skillnaden att mansgestalterna i den dionysiska kulten, som jag vill ha den, är lika läckra som de kvinnliga. Jag söker en motpol till faunen; en tillbedjansvärd Adonis. Ett annat manligt identifikationsobjekt än Clintan. (I förhållande till Clintan, som jag mår dåligt av, har alltid Anthony Perkins varit min favorit.)
Den här skillnaden kom till konkret uttryck vid nattens föreställning. Där ansträngde tjejerna sig för att bli till lockande uppenbarelser genom att sväva ut som älvor. Men grabbarna gjorde sig ganska fula – med undantag för den basspelande Näcken.
Du ser med vilken inlevelse och frenesi jag ägnar mig åt detta. Det beror på att det berör mig så starkt och på att jag vill göra något mer av min berördhet. Det är ju detta jag brinner för!
Ulf
PS. Mitt resonemang om manlighet får mig att vilja sända dig en ytterligare text.
PPS. Om du låter de här texterna cirkulera bland körmedlemmarna kunde det kanske leda till att några uppmuntras till att vara mindre snälla och en aning mer farliga.
1 comment:
Hej Ulf!
Tack för spännande tankar. Jag ska vidarebefordra dem till Rabaldrarna.
Jo, jag tolkar också faunerna som Dionysiska väsen - så även nymferna åtminstone i detta spel. Samtidigt är faunerna i den antika traditionen mycket platsens väsen och beskyddare, ungefär som våra tomtar, sjörån, gruvrån och allt vad det funnits. Här t.ex. mullens, fruktträdets etc. och tillsammans trädgårdens och naturens beskyddare. Men samtidigt och kanske ännu mer naturens och trädgårdens förförare, med en helst oemotståndlig erotisk lockelse. Faktum är att min tanke med med faunerna är att de ska vara minst lika farligt förföriska som nymferna. Rabalders både kvinnor och män brukar vara bra på detta, men jag tror möjligen att faunmaskerna, som faktiskt är väldigt vackra i dagsljus och tidig skymning, i mörkret gör att de ser lite groteska ut. (Vilket i och för sig också är en egenskap som jag tycker kan låta sig väl kombineras med en förförisk och erotisk attityd i ett sånt här sammanhang!)
Men nog med bortförklaringar; Svaret är: Du har rätt; faunerna bör vara minst lika föföriska som våra sköna nymfer!
Post a Comment