När jag som sjuåring började i första klass fick min mamma efter ett tag från min fröken höra: ”Ulf är väldigt duktig men han är en sån drömmare.” Denna tidiga beskrivning av min fallenhet är nog den bästa som kunnat ges.
Jag har tillbringat oändlig tid i drömlandet sedan jag var sju. Idag när jag som nybliven pensionär har få förpliktelser ligger fördelningen mellan närvaro i verkligheten och i drömmarnas land ungefärligen på samma nivå.
Mina drömmar har allt mer kommit att anta politiska dimensioner. Min främsta inspiration i det avseendet är ett antikt grekiskt drama, Euripides Backanterna. Där finner jag allt jag kan önska mig av drömanalys och gestaltning.
Jag har ett färskt exempel på hur jag praktiserar detta. För ett par veckor sedan hände det osannolika att jag över nätet blev uppsökt av en ungdomsförälskelse. Damen ifråga var för fyrtiofem år sedan en tjej jag träffade i Paris – hur romantiskt som helst. Vi hade några veckor ihop innan hon for tillbaka till Sydafrika där hon även idag hör hemma.
Som den oförtrutne entusiast jag är välkomnade jag hennes kontakt med en fantasi om hur vi skulle kunna fira en reunion. Jag berättade om hur jag såg oss båda ta in på ett hotell i Amsterdam för att i en Bed-in celebrera de föregångare, Lennon och Ono, som gjorde detta för jämnt fyrtio år sedan. Vi skulle också bjuda in pressen. Motivet för en sådan åtgärd menade jag främst kunde bestå i en vuxen vision av såväl ett bättre förhållande mellan könen som en bättre värld. Jag anser nämligen dessa båda aspekter av vår tillvaro vara fundamentalt, intimt och synnerligen komplicerat förbundna.
På sextiotalet drömde jag som så många andra om: PEACE, LOVE and UNDERSTANDING. Men jag var aldrig någon hippie. Jag har alltid varit negativ till droger andra än alkohol. Och jag var på den tiden övertygad revolutionär tillhörande en krets av ”kamrater” vars allmänt puritanska förhållningssätt jag dock inte delade.
Mina drömmar svävar fritt över tidens gång. Jag står lika nära Euripides som minnet av en tjej i Paris -64. Fick jag kontakt med den förstnämnde tror jag att vi skulle finna varandra på ögonblicket. Den senare tackade emellertid nej till erbjudandet om att i form av brevväxling bli delaktig i min fantasivärld, med motiveringen: ”We are not on the same wavelength.” Hon klippte kontakten på direkten.
Jag har hur många erfarenheter som helst av uteblivna möten av just den anledningen. Jag vet så väl att mina drömmar hör till det mest kulturfrämmande man kan föreställa sig. De avviker från allt vad omgivande och aktuella realiteter innebär; något som ligger i sakens natur. Men är inte det vad drömmar är till för?
Som väl är inskränker sig mina kontakter med det dionysiska inte helt och hållet till drömvärlden. Jag har varit med om att drömmen tagit påtaglig gestalt vid några tillfällen; när jag deltagit i ravefester. Vid en av dessa förvånade jag mig själv över vilken energinivå jag kunde nå upp till. Den stegvisa upptrappning som en tillställningen av det slaget ger möjlighet till kan ske utan någon som helst tillförsel av kemiska preparat – varken alkohol eller annat. Det räcker med musiken och en långsam stegring i form av en helt personligt utförd dans vars energiflöde böljar från det knappt märkbara till det maximala; i en oreglerad böljegång. Upp och ner, natten igenom.
En sådan natt var jag på benen fram till över åtta på morgonen. Då ställde jag mig i köket och bredde mackor åt ungdomarna. Jag tror att jag då gjorde visst intryck på dem som inte kommit i närheten av halva min ålder och som i många fall knappt orkade resa sig från golvet.
Jag hörde ingen som kallade mig rave-farfar, något som kunde varit på sin plats och inte besvärat mig. Tvärt om. Jag markerade gärna min mogenhet. Jag upplevde en intensiv gemenskap med Kadmos och Teiresias – trots att jag inte var utrustad med vare sig thyrsosstav eller leopardskinn; de attributen bar jag inombords. För min inre blick möttes i den stunden den prosaiska syn som i morgonljuset framträdde i industrilokalen mina mest poetiska visioner. Jag var inte i Kithairons berg utan på Eriksberg, som förr var ett varv. Men det kvittade lika. Det var ju VERKLIGT.
En annan gång hade jag min dotter med på partyt. Hon pallade inte lika länge som jag. Hon var ursäktlig i egenskap av småbarnsmamma. En sådan har snäva marginaler vad gäller nattsudd. Hon behövde vid fyrasnåret gå och knyta sig i det backroom jag förfogade över i de lokaler jag då tillhandahöll för diverse utsvävningar.
På ett annat ställe i stan drev jag i flera år en synnerligen konstnärlig svartklubb. Jag möter tjugo år senare folk på gatan som frågar mig: Ska du inte starta något nytt? Men det ska jag inte, det vill säga av det slaget. Jag ska starta annat.
En av de saker jag uppskattar mest vid rave-arrangemang är att killa och tjejer inte uppträder i PAR lika krampaktigt som annars. De rör sig friare på dansgolvet. Fem tjejer dansar med varann, och strax därintill sju killar – plus en massa andra konstellationer. Det är det jag behöver se. ”Parigheten” står mig upp i halsen.
Jag hyllar utlevelsen, ruset och extasen. Men det krävs att några hundra människor söker detta tillsammans för att det ska komma till stånd. Att en sådan sammankomst blir ”olaglig” är näst intill oundvikligt. Penteus har sett till att allt vad tygellöst är är förbjudet; i Thebe och i Göteborg. Penteus förmådde dock inte tygla alla invånare i sitt rike. Kvinnor och slavar rådde han inte på. Desto bättre lyckades han med förmenta nutida svenska kvinnoföreträdare. Dem håller han i stramt koppel. De ger skall vid varje hans kommando.
Euripides har visat vilka fasansfulla följder en sådan ordning leder till. För min del vill jag inte betona den gruvliga hämnd Dionysos utmäter för dem som inte insett FESTENS nödvändighet. Jag är inte hämndlysten.
Min tolkning är att konflikten i sig – den mellan inskränkt puritanism och livsbejakelse – har en inneboende automatik enligt principen: synden straffar sig själv. I det här fallet består synden i moralism.
Som jag sagt ett par tusen gånger förut ser jag dagens svenska mainstreamfeminister som könskampens trojanska femtekolonnare. Att de har den funktionen är inte största problemet – det består i att så många anammar deras förkunnelse.
Jag ser oändligt mycket som står mellan mig och min dionysiska dröm. Feministiska puritaner är bara ett moment. Ett långt värre hinder utgörs av den MANSKULTUR vårt samhälle i allt väsentligt präglas av: Penteus själv. Han är fienden – inte feministerna.
Den dag feminister genom Dionysos trolleri grips av sant raseri som får Valerie Solanas attacker att framstå som rena barnleken – då… Ja, då slits Penteus huvud från hans hals, och hans egen mor kan mycket väl tänkas utföra den manövern. Jag kommer inte när det händer att beklaga att hans lemmar och inälvor kastas ut i buskar och snår, och jag kommer inte att hjälpa Kadmos att samla upp dem.
Jag kommer att dansa över Penteus ruttnande kvarlevor. Om de jag tidigare sett som dumfeminister vill förena sig med mig i den dansen tror jag att jag kan bli till en väl fungerande kavaljer.
Ulf Wideström
No comments:
Post a Comment